Advent och novembersol

Nu är stunderna i trädgården betydligt färre. Lite röjning, påfyllnad av fågelmat och plockning av bordsdekorationer är det vanligaste såhärårs för mej. Men när jag väl är där, så njuter jag. Lukten av jord, sval vind i håret, väta - och oftast härlig motion. Och lite sorgligt att vi inte har ett klimat som är lite mer tillåtande emot en trädgård några fler månader, i alla fall...

November - gråhetens månad. Grått i alla skepnader har verkligen varit tongivande - i år också. Men blir så otroligt vackert när solen är på väg att bryta igenom bakom det nästan avlövade äppleträdet. Nu ser man vilken fantastisk karaktär vår äpplteträd har där under alla bladen. En knotig, senig, obändig och fantastiskt vacker fighter! Precis som den vita julrosen i krukan vid vår ingång. Heldränkt, gulnad - och full av knopp! Livet förgås inte så lätt - och bara när det själv vill, tror jag.

Vi har firat första advent - med nyplocklade ringblommor bredvid adventsljusstaken. Orange är väl ingen direkt adventsfärg, men ringblommans latinska namn - calendula officinalis - visar ju faktiskt att den blommar vid varje månadsskifte. Så även när november övergår i december hos oss - och vi knappt kan stava till minusgrader än. En härlig adventsblomma i alla fall:

Och nu har även vår fågelmatarsäsong börjat. När pilfinkarna börjkade hacka på ljuslyktorna i äppleträdet tyckte jag att det nog var dax. Så nu får de hampafrö, solrosfrö, jordnötter, talgbollar och överblivet bröd - allt från vårt äppleträd som förvandlas från ljuslykteträd till fågelmatarträd. Och gästerna kom direkt. Gråsparvarna var bland de första:

De flesta av dem är uppfödda under våra takpannor och jag är så glad att vi har dem. Gråsparvar blir ju allt färre, men vi har en ökande population hos oss. Förr kallades de för skitspinkar och jag har hört att de är beroende av hästspillning för att hitta mat. Och här har vi ju gott om hästar och jag ser faktiskt ofta gråsparvar som pickar i spillningen efter hästarna. Dessutom är gråsparvarna otroligt söta, sällskapliga och snackar hela tiden med varandra - en rolig och tjattrig närvaro i trädgården året om. På vintern äter de sorlosfrön, jordnötter och hampafrön här hos oss.

Talgoxarna är här också. Orädda, nyfikna och hungriga - de verkar äta jämt! Jordnötter är favoriten:

Talgoxe lite sådär i flykten:

Ibland måste man samsas:

Och ibland är man jättehungrig:

Vi har också hittills i vinter (heter den verkligen så - denna konstiga förlängda höst?) en och annan grönfink, skator, kajor, någon kråka och ett gäng fasaner. Fasanerna gillar verkligen äpplen och ser nästan missnöjda ut när maten tagit slut. Våra koltrastar äter också äpplen och igår for gärdsmygen över äppleträdstammen som om han letade efter något - mat? Och vi hör hackspettarna - men än har vi inte sett dem. Det är de större hackspettarna vi brukar ha - Hubert och Hedvig kallar vi dem.

Och i allt det milda så frodas ju det man höstplanterat. Mina nysatta vinca minor växer verkligen och börjar bli kraftiga och fina. De brokiga blir extra fina när de bäddas in i löv:

Pärlhyacinternas livscyken är också utmärkande såhärårs. En hel buske med friska, gröna blad har de - hopp om vår!

Och igår tror jag tt jag räfsade ihop de sista löven - våra, tunga och bruna sådana och mest från äpple, hassel, björk (å, vad de är små och svåra att få med sej!) och syren. Jag satte också de sista överblivna lökarna - i år var det lila nunneört. Hoppas att de klarar av att de legat lite länge innan de kom i jorden... Vi får väl se till våren.