Ringkragar och rosenskära blommar också fortfarande här. Jag har lovordat ringkragen innan, men måste verkligen göra det igen. Den har blommat nonstop i tre månader nu - alldeles fantastiskt! Dessutom är det en rolig och hållbar snittblomma. Tänk vad mycket man kan få ut av att slänga ut innehållet i en fröpåse på en kal jordyta i rabatten. Underverk!
I höstrskrud ser också vår trädgård så härligt mustig och fyllig ut. De gula, bruna och röda nyanserna blir verkligen effektfulla avbrott i all grönska och det ser så mjukt och härligt ut - som stora sjok med sammetstyger i jordiga, maffiga färger. Fuktiga mornar förstärkts sammetskänslan av daggen. Här är vår utsikt från altanen just nu:
Och vårt stora, härliga äppleträd fullkomligen dignar av alla äpplen - i vanlig ordning. T. som har hästarna utanför oss säger att det äppleträdet alltid bär mycket frukt - och han har gått här i åtskilliga år. Om vi tittar tillbaka på våra fem år vid trädets sida så kan vi ju bara konstatera att det stämmer. Dessutom vet vi nu vad det är för sort - ett James Grieve är det som tronar hos oss. På Äpplets Dag i Kivik i helgen så tog pomologen det direkt när han tittade på våra medhavda äpplen hemifrån. Imponerande! Jag har alltid tyckt att trädet är en hon, så jag går här och försöker förlika mej med att hon i själva verket heter James. För om det råder det nämligen inget som helst tvekan - det är en James. Och jag har fått en man till i mitt liv - tror jag. Såhär ser "honhanhen" ut just nu:
Fågellivet har också antagit en höstligare skepnad i trädgården. Rödhaken är tillbaka och nya favoritplatsen är på staketet vid kaninernas inhägnad. Han verkar gilla sin nya utsiktsplats - och kaninerna bligar nyfiket på honom. Jag har både hört och sett den större hackspetten här och har hört den flera gånger i Bokeskogen med. Talgoxar, blåmesar, pilfinkar och gråsparvar äter gärna av gammalt bröd som jag läggr ut på vårt fågelbord. Svalorna försvann häromdagen och stararna drar runt i stora och svirrande flockar. Jag och dottern var på Granngården idag och provianterade kaninfoder - och kastade ett getöga på utbudet av fågenfrö, såklart. Jag funderar övern skalat solrosfrö - onödigt i alla fall för våra fåglar, som knäcker de hårdaste svarta solrosfröskal. Härdade i den tuffa Kvarnbyskolan, kanske? Jag ser också att det är billigare med solrosfrö än med vildfågelblandning (jag har inte priserna i huvudet) - en eloge till http://www.granngården.se/ för det! Jag köper nämligen solrosfrö och hampafrö var för sej -superbra, tycker jag. Det äts upp här och man slipper en konstig matta av vete och annat överblivet som gror under fågelmatningen från det som inte blir uppätet.
Våra kaniner blir allt tamare. Det är ett envetet jobb med att fostra små kaninliv till sociala familjemedlemmar. Efter rivmärken på underarmar och avbiten dragkedja på fleecetröjan så är det lätt att tycka att man har tagit på sej en omöjlig uppgift. Men det går framåt - nu är de lätta att fånga när de ska in från sin "hage" och de blir inte alls lika rädda längre. De börjar också visa lite uppskattning när man klappar dem och kliar dem bakom öronen. Lilo är fortfarand lite räddare, men Wendy tycker det är helt ok. De är också betydligt lugnare när jag har dem i knäet - Wendy har också börjat sträcka sej upp mot mej och puffa lite på mej. Jag trodde verkligen inte att jag skulle fästa mej så vid två små kaninliv som jag gjort. På mornarna går jag alltid ut en sväng till dem och ger dem lite grönt och var sin morot. Då väntar de med tassarna på gallret och är så fantastiskt mjuka och härliga att klappa. Tänk vad härligt det är att få leva med små djurliv så tätt inpå sej.
Och snart får gärna frosten komma. Jag vill nämligen göra grönkålssoppa!
