Så skriver vi redan april - och jag firar våren genom att nyöppna min blogg! Ljusa kvällar som blir allt längre - och allt svårare att ta sig in ifrån. Sol som värmer. Alla växtvänner som man får stifta bekantskap med igen. Det är härliga tider. En sann vän är löjtnantshjärtat. Efter blomningen i maj försvinner den - spårlöst. För att vara borta till april nästa år. Då har man nästan glömt att den finns. Men när den kommer är det som om den alltid stått där. Och den står ju alltid där - i hjärteroten:
Just nu ler löjtnantshjärtat mot mig varje gång jag går ut i solen på altanen. Hej - säger jag tillbaka. Lite blygt - för vi känner ju knappt varann. Men det är en himlastormande förälskelse vi har. Fast förälskelserna är många. Jag har förstorat vår kryddgård och gjort mer plats till themyntor och timjan - favoriter som behövde mer yta. Efter att ha flyttat jordklumpar av rötter, syns nya små vinröda skott som doftar ljuvlig bergamottolja när man rör vid dem. Ett skapelseunder där i den hårda jorden! En annan jag har vanvettigt kär är vår clematis som hänger i vårt stora, härliga äppleträd James. I takt med att våra barn klättrar alltmer raffinerat, så har clematisen tagit sig an vår apelherre - och blivit en alp-apelclematis. Nu svingar den sig flera meter upp mot kronan och verkar må bra av att jag äntligen har lyckats glesa så att man kan kasta en hatt upp igenom trädkronan. Det omöjliga är möjligt - i alla fall om du frågar mig i trädgården. Och jag tror att clematisen håller med:
Fådda blommor njuter jag så av. Dubbel vänskap - en ny växtvän och en gammal, härlig vän som jag tänker på varenda gång jag ser växtvännen. Av granne M. fick jag en tuva blåsippor häromdagen - en ljuvligt himmelsblå skapelse (trots att jag hejar på HIF och inte di himmelsblaooa). Mina "granna" blåsippor:
Strax bakom blåsipporna finns vår kompost. Den verkar vara hemsökt. Av möss - och av Kvarnbytigern. Han häckar där och spanar. Uppflugen på en tväställd eruopapall spanar han in varenda rörelse i löven - och belönar sina ägare med en källartrappa fylld av jaktlycka. Om än en Kvarnbytiger-jaktlycka som nog är mindre trevlig på väg till tvättmaskinen eller kallskafferiet... Här ser Kvarnbytigern mystiskt ut på vår altan - på väg mot komposten:
Vårsolen är så efterlängtad. Att sitta utomhus i solen är som att vara mitt i en varm och gul lycka som man nästan hade slutat att tro på någonstans där i januari - mitt i snösvängen. Men den kom - både solen och våren. I solen ser man allt. Alla växtvänner - och alla flugskitar på fönsterrutan. Dammet på bordet. Smutsen i fönstersmygen. Men som tur är syns inte smuts i skuggan:
I vårsolen inne kan man driva härliga blommor som inte syns i trädgården än. "Det är en schackblomma". Det bestämde dottern att kungsängs liljan skulle heta - rutig som den är. Ett bra namn - säg det till kungen! Jag har inga i trädgården så jag köper drivna lökar som blommar fint - men kort! - i fönsterkarmen (så att inte dammet syns...). Av någon anledning tar de inte i min trädgård - vad det nu är för mening med det. Men här är de i alla fall på fönsterbrädan - Fritillaria som de ju heter på latin:
Kvällarna är allt ljusare - och allt härligare. Efter en trädgårdsdag är det svårt att bege sig inåt igen. Ron lägger sig i takt med att ljuset avtar och stillheten mitt i fågelsången tar nästan andan ur mig. Då sätter jag mig på altanen och ser solen gå ner genom grenarna på träden i dungen mittemot:
Lite eld i eldkorgen och en kvällsfika mitt i solnedgången och vårkvällen - det är livet. Livet mitt i våren. På en bambupinne.
måndag 18 april 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)