Det är då den skånska - och svenska? - själen sätts på prov. För Skåne i november är vackert. Urålrdigt, avskalat, naket och enkelt. Det gäller att se hur vackra de nyplöjda åkrarna är mot den blygrå himlen i skymningen. De svarta och lövlösa trädgrenarna bildar spetsmönster mot dimslöjorna i hästhagen. Och när solen bryter igenom dimmolnen måste man passa på att insupa alla solstrålarna och jaga bort hösttrycket över bröstkorgen.
Men efter en grå söndag i trädgården är vår kakelugn gudabenådad. Det sista jag gör ute är att fylla vedkorgen och bära in blivande eld och värme i huset:
På altanen blommar den första julrosen. Den har "översomrat" i en kruka utanför växthuset och är nu helt full med knoppar. Välbehövlig blomsterglädje i november:
I växthuset njuter jag av den första hösten i detta paradisets glashus. Jag har satt upp ett litet bubbelväxthus med frostvakt där jag övervintrar växter som trots allt inte klarar den skånska vinterkylan (om det nu blir någon sådan i vinter...) - och mitt eget växtrus. De två korgstolarna och bordet står kvar - en av stolarna står inne i övervintringshuset och där sitter jag ibland och umgås med mina slumrande vänner. Ja - ett växthus är som ett enda växtrus, för oavsett när jag är därinne så blir jag alldeles rusig av alla mina växtvänner. Hur glad jag är för växthuset går inte att beskriva - som vilka andra rus som helst.
Just nu blommar Törnrosas kjortel fortfarande. En tacksam och trevlig växt som åttaåriga dottern och hennes kompisar har studerat mycket - alla dessa rosa prinsesskjolar! Den (och växthuset) har fått lite höstbelysning i form av en defekt ljusslinga som hittat sin plats i livet:
I somras satt jag (och ibland övriga familjen eller delar av den) i växthuset på kvällarna och läste blomböcker i lyktskenet. För många år sedan köpte jag en rostig ljuskrona på Indiska och tänkte att jag någon gång ska ha ett växthus att ha den i. Nu har jag det - och ljuskronan har såklart fått paradplatsen uppe under taknocken. När man tänder den speglar sig ljusen i alla glasrutorna och det ser ut som om de är hundratals. Tomaten "Sungold" ger faktiskt fortfarande en och annan tomat - helt klart smakfavoriten i år!
Inne i övervitnringshuset finns mina pelargoner. En del av dem blommar fortfarande och när jag går in till dem kommer jag ihåg att det ju var sommar för en stund sedan. Jag nyper i bladen och tycker att jag har det så bra som kan känna den speciella dofter av pelargoner mitt i november. Här är en del av mina vänner:
En bit utanför växthuset har jag försöksverksamhet. För en tid sedan skrev Lena Israelsson (en verklig guru) om kompostbäddar - och jag blev sugen. Det går ut på att man lägger kompost (sådant som du rensar undan från trädgården) på marken i "bäddar" på hösten. Jag har lagt det grövsta i botten och varvat med en och annan skoffa jord och kaninkulor (just - kaninbajs). Till våren lägger man cirka tio centimeter matjord över och odlar direkt på denna supernäringsrika bädd. Jag ska börja med spenat och sallader och sedan fortsätta med mroötter, ärtor och bönor. Det är planen i alla fall - så får vi som vanligt ser hur det blir med den saken (men sonen ser redan fram emot vårens spenatfrossa...). Dessutom är det på något sätt vackert med dessa kompostbäddar:
Och så en bild av mitt paradis mitt i diset i ålamörkrets november:
Och trädgården skymtr också fram i diset:
