Vårvinter och koltrastsång

"Jag ser en massa gräs - å, vad glad jag blir!" De orden vaknade jag till i morse. Det var dottern M. som tittade ut genom fönstret och konstaterade (väldigt nöjd) att gräsmattans syntes igen. Den har ju varit borta för världen i dryga två månader - och tänk att den fanns kvar där under alla snömassor! Tidigare samma morgon konstaterade jag i ett halvvaket tillstånd att koltrasten sjöng för första gången utanför fönstret. En alldeles förtrollande och ljuvlig musik att somna om till en söndagsmorgon.

Men så mycket till gräsmatta har vi ju inte så här års - om man nu ska vara ärlig. En geggig, grönakting och rätt skräpig yta är vad den är. Fullt av fågelfröskal, pinnar och så en massa barr från julgranen dessutom. Men mer än så kan man ju faktiskt inte kräva av sin gräsmatta såhärårs. Så jag delar ändå M:s glädjde över att se den igen.

Ja, sedan ett par dagar tillbaka så droppar, rinner, porlar och regnar det här hos oss. Och det känns ju alldeles exotiskt efter all snö och kyla. Eftersom tjälen inte släppt på långa vägar, så ligger såklart allt smältvatten och regn kvar uppe i markytan - och gör världen väldigt geggig och sumpig. Men också vacker:

I isen under smältvattnet syns fortfarande att rådjuret varit här:

Och jag tänker på att skollovet som varit denna vecka inte bara kallas för sportlov, utan också för vårvinterlov - en passande benämning i år. För visst är det vår i luften. Men isen är inte längre bort än vad den är när man är på schlagerfestivalgenrep på Malmö Arena (som vi var igår) - sitter man på parkett blir man snabbt iskall om fötterna eftersom isen finns bara preciiis under golvet. Som tjälen just nu under gräsmattan.

Jag tittade till våra snödroppar idag - dessa fantastiska växter. Trots all snö som varit, är de alldeles fulla i knopp! Hoppfullheten själv. Julrosorna är också knoppiga - och jag väntar och längtar efter blomningen.

Och över åkrarna häromkring drar sej nu snön tillbaka alltmer:


Här inne har jag sett till mina näst intill uttorkade krukväxter idag. Jag har pysslat med mina orkidéer, ordnat med gödsel till mina amaryllisar som jag sparat sedan i julas (ser riktigt fina ut ihopsamlade i tvättstugefönstret tills de kan få komma på grönbete på komposten när graderna är vänare för dem). De krukväxter som ska planteras om och delas har jag köpt ny jord till idag (jag hittade ingen miljömärkt blomjord - trist, Blomsterlandet!). Azalean är putsad och jag har investerat i två nya kornettblommor - en karmosinröd och en vit. Jag kan inte låta bli att älska denna levnadsglada, friskt gröna och blomvilliga krukväxt (även om den ibland är lite svårflörtad). Mormor hade sådana - hennes var oftast koboltblå eller lila och hon hade en fantastisk hand med dem.

Och så är ju bokrean här. Min förutseende mamma har köpt en bok till mej och jag kan inte annat än likna den vid en växtbibel - Könemans "Botanica". Med sina noggranna och matnyttiga beskrivningar av över 10 000 trädgårdsväxter är den en klippa för en trädgårdsfantast - hur har jag klarat mej så länge utan den? Dessutom är den fantastiskt vacker - utsidan är full av färgsprakande höstlöv med en grön rygg och så är den stor och rejäl.

Jag har också köpt "Gabriellas trädgård" av Gabriella Dahlman. Vi som läser "Allt om trädgård" har ju läst Gabriella förr och boken är en fröjd av odlarglädje, roliga tips och vackert fotografi. Det är alltid så roligt med böcker som ger inspiration och det gör Gabriellas med besked.

Mina odlingsbäddar tittar nu fram igen under snön - de var också kvar! Tjälen biter sej fast i dem fortfarande - denna fantastiska jordbrukare. En bra tjäle gör ett grävjobb åt en så som man aldrig själv lyckas med den sysslan - jorden blir jämn och fin och blandar sej bra med humus och sand. Alla sega klumpar sprängs sönder och blir till fin odlingsjord som det bara är att kratta lite i innan sådden. Så jag är glad över tjälen - trots all gegga.

Kaninerna har varit extra hungriga i år i all snön. Här i Malmö har de skadat många träd genom att gnaga av barken i ren och skär överlevnadsinstinkt. I vår trädgård har de inte gjort så stor skada - mer än på fikonbusken. Den är nästan helt ringbarkad på ett par ställen. Och jag sörjer redan. Och ska köpa sånt där medel man kan pensla på och hoppas på att jag inte behöver sörja mer. Men jag kan ädnå inte låta bli att förstå att de har varit hungriga och haft det svårt i vinter, dessa gossiga barkätare. Vår malört har också blivit illa tilltygad, men den klarar sej alltid. Och skulle just den plantan dö, så kommer det ju ett antal andra sådana lite varstans. En gång med malört och du lukar alltid malörtsplantor när du drar ogräs.

I hästhagen utanför har vi haft is länge nu, men inte längre. Nu har vi istället en stor damm där med en botten av is. Rolig att vada i, tycker sonen M. och grannkompisen L (två gånger - extrabilden ville inte tas bort...):

Och utanför fönstret trummar regnet på rutan. Tänk ändå, vad man kan sakna regn!

Bland fröpåsar och spårsnö

Nu har det snart varit riktig vinter i två månader här i Malmö med sammanhängande snötäcke och minusgrader - en nästan osannolik upplevelse. Men härligt är det - idag har barnen haft pulka- och skridskoutflykt med skolan och åkt skridskor på naturis. Inte varje år man kan göra det på Pildammarna i Malmö.

Men trots all snö och kyla, skriver vi ju ändå februari. För mej innebär det kvällar med näsan i frökataloger, omplantering och delning av krukväxter, tomat- och pelargonsådd i slutet av månaden och att driva forzythia- och hagtornskvistar i tulpanbuketterna härinne. Ute brukar snödropparna och vintergäcken blomma såhärårs - och vem vet, det gör de kanske under snön (fast jag är skeptisk och hoppas att de har vett nog att hålla sej nere ett tag till i denna kyla). Jag hoppas också på att jorden ligger till sej riktigt bra i mina odlingsbäddar - nu ser de verkligen ut som bäddar med snötäcke och allt:

Frökatalogernas intåg i mitt liv såhärårs är alltid lika underbar och hemsk - på en enda gång. För samtidigt som man köper fröpåsar, så väljer man ju också bort en hel massa drömmar i form av ratade odligscravings. En smärtsam process att gå igenom - varje år. Men den danar ens odlarkaraktär - och gör inköpslistan betydligt kortare och mer realistisk. Förr om åren köpte jag massor av fröer och var sedan uppstressad hela våren (och sommaren och hösten och nästa vinter) för att jag inte fick alla i jorden.

Nuförtiden jar jag Lärt Mej. Jag bockar först för alla sorter jag vill ha. Sedan stryker jag bort en del i första strykrundan. De som blir kvar, hamnar på en lista. När jag kommit så här långt tittar jag på vad jag önskade mej förra året (jag brukar lämna en önskelista till mej själv: "Detta vill jag odla nästa år" - jätterbra!) och på planeringen av trädgårdsodlingen i år. Då stryker jag bort en del till i andra strykrundan (här måste man verkligen vara realist - en riktig utmaning) - och lägger till ett par ibland, faktiskt. Detta har fungerat bra i flera år för mej - och ska tillämpas i år med.

Sedan är det dax att beställa och vänta på fröleveransen. Tänk, vilket paket att hämta! Hela odlingssäsongen ryms ju nästan i det.

Jag beställer fröer från http://www.impecta.se/ (klippan bland frökataloger - har nästan allt och i mängder -har dessutom många bra ekologiska fröer och kulturväxter), http://www.gourmetgarage.dk/ (har roliga italienska fröer och ett ganska bra ekologiskt sortiment), http://www.runabergsfroer.se/ (har vädligt bra sortiment av gamla kultursorter och ekologiska fröer - och vackraste fröpåsarna :-) ) och http://www.raravaxter.se/ (som har en hel del roliga fröblandningar).

Sorter som jag bara måste prova i år, är bland annat en fröblandning från Rara Växter som heter fågelblandning. Denn innehåller fröer till "växter vars frön ger näring åt fåglarna under höst och vinter" (enligt beskrivningen) - och den kan jag ju inte vara utan! Och jag hoppas på att dessa krabaterna blir glada för det (så länge äter de jordnötter med god aptit):

Gourmetgarage har en rolig tomatsort, Principe Borghese di appende, som jag också är helt såld på. De kallas också för evighetstomater, eftersom man ska hänga plantan upp och ner på sensommaren med tomater och allt. Sedan ska de tomater som är kvar på plantan fortsätta att mogna - och så ska det kunna hålla på i månader! Dessutom får man hela 300 fröer. Gourmetgarage har agenturen för det italienska frömärket Franchi Sementi som odlar i stort sett alla fröer själva. Och så har de härlig italiensk ruccola (som ju var vanlig i Skåne för 100 år sedan och då hette senapskål).

I år har jag också investerat i en påse Vermiculite (från Nelson Garden, inhadlad på Coop Forum) till mina fröodlingar härinne. Strör man den i ett tunt lager ovanpå jorden i frösådderna, hjälper den till att hålla fukten bättre och att förhindra grön beläggning på jorden. Det är ju inte helt enkelt det där med att hålla jorden lagom fuktig, så det ska bli spännande att se hur detta fungerar.

Ute i trädgården är det ju mest snö. Det är roligt att se alla spår i snön - helt plötsligt kan man ha järnkoll på djurpopulationen och vart den håller hus. Men på vissa ställen verkar faunan något rörig:

På andra ställen är det tydligare - som dessa fasanspår:

... eller dessa koltrastspår:

Och så barnspår:

Och på jobb har vi en aktivitet som heter något med "stop shop". Den går ut på att man bara ska handla det man behöver och strunta i allt det där andra. Lovvärt - och vi är ett helt gäng som försöker undvika skyltfönster på lunchen. Jag är såklart med, men här är min bekännelse:

1. Azalea.
2. Primula.
3. Azalea igen.
4. Vermiculite.
5. Fågeljordnötter på extrapris.

Men det var det värt.

Bergfinkar och snömassor

Idag - efter gårdagens snöstorm - är vi fullständigt invaderade av bergfinkar. Ett hundratal av dem håller till vid fågelmatningen och äter i stort sett allt - solrosfrön, hampafrön och jordnötter. Margarinet är väl det enda som de lämnar ifred. Det är fashinerande med stora fågelflockar - de rör sej som en enda individ och som olika delar av samma kropp. Så fort de anar fara å färde - och det verkar de göra rätt ofta - så flyger de iväg till hagtornsbuskaget i ett böljande virrvarr av svartvita vingar. Här lyfter de:

Men lika snabbt är de tillbaka igen och kalasar på vad som bjuds:

Det är lätt att förstå att det finns mycket att vara rädd för om man är bergfink. Fast fasanerna har de ingen som helst respekt för - ser nästan ut som om en och annan fasan snavar över en bergfink ibland. Kråkan är skräckinjagande - när den kommer så försvinner bergfinkarna illa kvickt. Andra lite större fåglar som kretsar ovanför trädgården är också källor till oro. Och det kan man ju förstå - det kan ju vara sparvhöken som är här med jämna mellanrum. Men just nu har jag faktiskt inte sett den på några dagar.

Det är också lätt att förstå att de blir rädda för Kvarnbytigern:

Bergfinkarna verkar ha tränkgt undan grönfinkarna som var här i så talrika mängder innan - eller har de dragit till nåt annat utfordringsställe, kanske. Bland alla bergfiknarna finns en endaste grönfink. Han kanske tror att han är en bergfink? Han ser i alla fall definitivt ut som en typisk grönfink:

Och även om jag verkligen gillar vintern i år och all snö vi har fått - så kräver den sina attribut. Jag har skottat snö idag så att det känns som att ryggen håller på att gå av - ett styvt arbete när det dessutom är på gränsen till töväder och snön är tuuung. Nu har vi höga vallar lite varstans i trädgården och på framsidan bredvid gården. Trädgårdsstolarna är igensnöade nästa ända upp till sitsen och gungorna i trädet släpar i snön. Så tre decimeter snör har vi i alla fall. Ett härligt täcke för alla växtvännerna!


Snötäcket har inte bara brett ut sej över marken. En av våra fågelholkar har blivit helt igenmurad. Tittar man noga, ser man att en fågel har försökt att picka bort snön runt hålet, men inte lyckats. Så jag ska hjälpa till med det innan det blir mörkt - man ska ju vara en god hyresvärd. Här är holken:

Jag har också - i vanlig ordning - fyllt på fågelmatningen idag. Blåmesarna var rätt irriterade på mej när jag gjorde det. Så vi gjorde en liten överenskommelse, jag och blåmesarna. Om jag får fylla på mat till dem, så ska jag lämna dem ifred ett tag därpå så att de får möjlighet att äta. Det verkar fungera - hur man nu kan förklara det.

Ett motvilligt beslut har fattats idag - jag har gett upp och tagit bort det dekorativa granet vid ytterdörrarna. Grane på marken är ett gissel för snöskottare - trasslar in sej i skyffeln och drösar ner med en massa snö på väldigt olämpliga ställen. Så nu ligger det vid komposten i väntan på att (eventuellt?) behöva utgöra skydd för rosor framåt vårvintern. Men granet i korgen vid dörren fick vara kvar:

Snö har också ibland en fantastisk förmåga att liksom klibba fast vid grenar som blir otroligt vackra konstverk. Titta bara på vår fantastiska trollhasselinstallation:

Och så tänker jag på snödropparna där under snön, juldosen som nog blommar inne under snöhögen på framsidan - och på att det ska komma ännu mer snö. Är det verkligen möjligt?