Bergfinkar och snömassor

Idag - efter gårdagens snöstorm - är vi fullständigt invaderade av bergfinkar. Ett hundratal av dem håller till vid fågelmatningen och äter i stort sett allt - solrosfrön, hampafrön och jordnötter. Margarinet är väl det enda som de lämnar ifred. Det är fashinerande med stora fågelflockar - de rör sej som en enda individ och som olika delar av samma kropp. Så fort de anar fara å färde - och det verkar de göra rätt ofta - så flyger de iväg till hagtornsbuskaget i ett böljande virrvarr av svartvita vingar. Här lyfter de:

Men lika snabbt är de tillbaka igen och kalasar på vad som bjuds:

Det är lätt att förstå att det finns mycket att vara rädd för om man är bergfink. Fast fasanerna har de ingen som helst respekt för - ser nästan ut som om en och annan fasan snavar över en bergfink ibland. Kråkan är skräckinjagande - när den kommer så försvinner bergfinkarna illa kvickt. Andra lite större fåglar som kretsar ovanför trädgården är också källor till oro. Och det kan man ju förstå - det kan ju vara sparvhöken som är här med jämna mellanrum. Men just nu har jag faktiskt inte sett den på några dagar.

Det är också lätt att förstå att de blir rädda för Kvarnbytigern:

Bergfinkarna verkar ha tränkgt undan grönfinkarna som var här i så talrika mängder innan - eller har de dragit till nåt annat utfordringsställe, kanske. Bland alla bergfiknarna finns en endaste grönfink. Han kanske tror att han är en bergfink? Han ser i alla fall definitivt ut som en typisk grönfink:

Och även om jag verkligen gillar vintern i år och all snö vi har fått - så kräver den sina attribut. Jag har skottat snö idag så att det känns som att ryggen håller på att gå av - ett styvt arbete när det dessutom är på gränsen till töväder och snön är tuuung. Nu har vi höga vallar lite varstans i trädgården och på framsidan bredvid gården. Trädgårdsstolarna är igensnöade nästa ända upp till sitsen och gungorna i trädet släpar i snön. Så tre decimeter snör har vi i alla fall. Ett härligt täcke för alla växtvännerna!


Snötäcket har inte bara brett ut sej över marken. En av våra fågelholkar har blivit helt igenmurad. Tittar man noga, ser man att en fågel har försökt att picka bort snön runt hålet, men inte lyckats. Så jag ska hjälpa till med det innan det blir mörkt - man ska ju vara en god hyresvärd. Här är holken:

Jag har också - i vanlig ordning - fyllt på fågelmatningen idag. Blåmesarna var rätt irriterade på mej när jag gjorde det. Så vi gjorde en liten överenskommelse, jag och blåmesarna. Om jag får fylla på mat till dem, så ska jag lämna dem ifred ett tag därpå så att de får möjlighet att äta. Det verkar fungera - hur man nu kan förklara det.

Ett motvilligt beslut har fattats idag - jag har gett upp och tagit bort det dekorativa granet vid ytterdörrarna. Grane på marken är ett gissel för snöskottare - trasslar in sej i skyffeln och drösar ner med en massa snö på väldigt olämpliga ställen. Så nu ligger det vid komposten i väntan på att (eventuellt?) behöva utgöra skydd för rosor framåt vårvintern. Men granet i korgen vid dörren fick vara kvar:

Snö har också ibland en fantastisk förmåga att liksom klibba fast vid grenar som blir otroligt vackra konstverk. Titta bara på vår fantastiska trollhasselinstallation:

Och så tänker jag på snödropparna där under snön, juldosen som nog blommar inne under snöhögen på framsidan - och på att det ska komma ännu mer snö. Är det verkligen möjligt?