Starar och vintergäck

Vårvinter är verkligen ett bra och passande ord i dessa dagar! Efter tö och takdropp i helgen, har vi haft både snö och minusgrader igen - hu! Men ljuset är tillbaka - och en och annan vårblomma och flyttfågel är här igen. Alldeles ljuvligt! Idag stod jag i solskenet på vår altan som är skyddad från de kalla vindarna - och solen värmde riktigt skönt. Och jag börjar längta efter att kunna ha altandörren öppen igen som vi brukar på sommarhalvåret. Och efter första utefikan, dra ogräs, sätta potatis, klippa perennerna, lägga kompostjord i landen... Men det är bara att bärga sej ett tag till. Och hoppas på att allt bärgande danar odlarkaraktären.

Så länge får jag passa på att njuta av kardborrens förställningar i vårsolen (jag och steglitsen som ibland kommer hit och kalasar på fröna inuti):

I förrgår såg vi den första staren här. Den åt på en talgboll vid vår fågelmatning. Och igår hade den med sej två kompisar till. Hela dan idag har jag hört deras speciella svirrande och klickande sång från linden rakt över gatan - ett vårtecken så gott som något. Jag säger verkligen: "Välkomna, välkomna - vad jag har saknat er!" De brukar bygga bo under takpannorna på vår takkupa utåt hästhagen och hör verkligen till våren och försommaren hos oss. Här sitter de tillsammans med en berfink och solar sej i linden (lite suddigt, men ändå):

Annars är här rätt lugnt vid fågelmatningen just nu. De flesta bergfinkarna har dragit någon annanstans även om ett tiotal har dröjt sej kvar. Inte heller koltrastarna är här lika mycket på mornarna längre. Men stararna - de är här! Tillsammans med fasanerna, talgoxarna, blåmesarna, pilfinkarna, gråsparvarna och hackspettarna (och en och annan stenknäck med för den delen - denna papegojliknande jättefink). Och under matningen ser det så lagom trevligt ut just nu - en enda gegga av smält snö, tomma fågelfröskal och annat skräp:

Men så får det vara ett tag till - tids nog går det ju förhållandevis lätt att räfsa upp eländet och förpassa det till komposten där det blir bra jordförbättring. Dessutom går det inte att fixa till nu - det känns som att gå på något som flyter när man går över gräsmattan. Tjälen gör att vattnet stannar uppe i markytan och det verkar som om gräsmattan nästan guppar ovanpå både tjäle och vatten. Att den klarar sej!

Snödropparnas knoppar sväller och visar sej nu tydligt (trots att de inte står i ett särskilt varmt läge, utan solitärt i dungen utanför). Vintergäcken visar sej också - de ser lika förunderliga ut som alltid med stjälken som är alldeles böjd när de är nyfödda. Vintergäck som ju betyder snödroppe på danska. Här är både snödroppar och vintergäck i svensk (och dansk) version:

Här inne har jag fixat fram allt som behövs för att så basilika - för nu MÅSTE jag få ner någon form av frö i en kruka jord! Basilika fungerar ju alldeles utmärkt då - klarar sej bra som krukväxt i fönsterkarmen tills den kan vara utomhus (när temperaturen är över 7 plusgrader - annars fryser den). Och tills dess han man färsk basilika att frossa i - räcker gott i väntans tider.

Jag har också vintergäck, pärlhyacinter och blå iris i en zinkkruka på bordet - som att ha hela våren bredvid sej när man äter (till S:s stora förtret - det är ju i vägen när han läser tidningen - tur då att just den våren är mobil). Fast jag tror att han njuter han med.

Det börjar också hända saker med en och annan trädknopp. Björkarna skiftar i lila och alarna med. Kastanjens knoppar sväller och har blivit alldeles klibbiga som de ju blir innan det är dax för dem att slå ut. Här är en i vår trädgård (knoppen sitter på en kastanj som vi drivit upp själva från en kastanj som vi plockat vid pildammarna, jag och barnen):

Och soliga vårkvällar infinner sej det där alldeles speciella vårljuset - både varmt och kallt på en gång, vänligt, lite smådisigt, transparent och nästan som om man hade målat det med akvarellfärger. Härligt, härligt! Jag blir alldeles rörd när jag ser det - tänk att våren ändå är här igen! Och att vi har nästan hela våren framför oss - kan det vara bättre? Jag läste någonstans att man är lyckligast precis innan man åker på semester - när man väl är iväg avtar lyckan och den sitter inte i så länge när man har kommit hem igen.

Så måste det vara med våren med. När man väl är mitt uppe i den är det så lätt att stressa runt med allt som behöver göras att man helt glömmer att bara vara mitt uppe i den - och att njuta. Och efter våren kommer ju sommaren. Även om jag har mina lyckorus på sommaren med, så tror jag ändå att ett av de starkaste är just nu - när jag ser att det verkligen har vänt och att vintern börja släppa taget.

Och hasselns hängen börjar bli mjuka - snart ser de ut som gula, dammiga bananer:


Och i vår ska jag verkligen passa på att njuta ofta - mitt i allt det härliga!