Mörker och kaninlykta

Så skriver vi november - och det känns som om mörkret verkligen är på väg hit. När sommartiden försvann, så försvann ju även en timme dagsljus på kvällen. Och många dagar har dessutom varit gråa och mörka med regntunga skyar. Så har det varit idag och eftermiddagen i trädgården har varit gråmulen - fast med spännande dagrar. På bilden ovan är vår nyaste rabatt, lilla sittplatsen och den gråa novemberhimlen.

James (vårt James Grieve-träd), breder numera ut sina kala grenar över trädgård och kaniner (de har bur och tillhåll under honom). Alla löv är borta och det är så fint att se alla knotor, knoppar och smågrenar avteckna sej tydligt - mot gråhimlen, till exempel:



De mörka kvällarna betvingar vi så gott vi kan med eld och ljus - och det går riktigt bra. Det är härligt att elda i kakelugnen och tända en massa ljus när mörkret häckar därute. I trädgården tänder jag också lite ljus - oljelyktor och värmeljus. Kaninerna har fått en egen lykta i James (såklart!) - effektfull efter en regndag:



När det fortfarande är ljust ute är det härligt att sitta med kaninerna under James och bara vara i trädgården just nu. När all växtlighet stannat av inträder ett sådant lugn - det känns nästan som om det ska vara för evigt. Inga plikter kallar och nu när löven trillat av så framträder grundstrukturen i trädgården så mycket tydligare. Nu ser jag rabatternas egentliga former utan översvallande grönska som förvillar - och helt plötsligt träder mina buxbomsklot fram igen i myntarabatten (att kloten överlever där sommartid bland alla kvävande, tokväxande myntor är snudd på sensation!) och rabatten blir lugn och städad igen.

Fåglarna vågar sej fram för att proviantera solrosfrön när jag sitter alldeles stilla. Då kommer de så nära att jag kan se alla detaljerna i fjäderdräkten - och hur de lite fundersamt iakttar mej med sina svarta oljeögon. Såklart är blåmesen modigast - kommer fram snabbast och vågar sej närmast. Rödhaken följer mej - ständigt på jakt efter de insekter som jag jagar upp. Och gediget nyfiken, tror jag.

Vårt faluröda staket framträder också tydligare. Tillsammans med odlingsbäddarna i samma färg ger de en härlig stadga i trädgården. Dessutom är falurött fantastiskt vackert tillsammans med höstfärger - exempelvis hasselns och krusbärets (de få buskar som ännu har bladen kvar):




Krusbärsbusken har alldeles fantastiska färger:



Och jag och barnen har börjat längta efter snön. Varje gång som det pratas om snö i väderleksrapporterna, så hoppas vi. Än så länge har vi ju blivit besvikna - den enda snö vi har haft är en halvtimmes blötsnö som lade sej över hagtornshäcken (som fortfarande hade bladen kvar - en underlig syn!).

Den blötsnön smälte lika fort som den kom. Men den riktiga snön kommer - så småningom. Så länge kör jag med vinterdäck.

Pulskänning och sollöv

När vi vaknade igår efter höstens första storm, hade vi fått en alldeles prickig trädgård. Överallt låg det massor av nerblåsta löv: "Titta, vad vackert!" utbrast dottern när hon tittade ner på vår gräsmatta från sitt fönster på övervåningen. Jag höll med henne - allt detta nya och gulprickiga var verkligen vackert. Kvällen innan fanns det bara några få löv trädgården och på väg hem från jobbet när jag satt i bilen på E6:an så tänkte jag just på alla löv som faktiskt satt kvar på träden. Särskilt körsbärsträden var då så härligt lysande gula - stod man under grannens körsbärsträd var det som att bada i sol även en gråmulen dag.

Igår morse fanns hela härligheten på marken - förvandlat till soldrivor över en natt! Jag tycker att det är något alldeles speciellt med att vara med om sådana korta och förgängliga ögonblick som fångar årstidernas skiftningar. Jag var så tacksam att jag var ledig igår och fick gå omkring i min trädgård och kratta löv hela eftermiddagen och verkligen vara mitt i den pågående hösten. Det är som att vara i trädgården i skymningen - det känns som om man är mitt i varandet och har fingret på trädgårdens puls och känner hur blodet regelbundet passerar där under ens fingertoppar. Livgivande och beroendeframkallande.

Här är vår prickiga gräsmatta innan min krattas arbetsinsats:

Och här är en del av soldrivorna:

Jag tycker alltid att träden ser lite nöjda och lättade ut på hösten efter lövfällningen. Det är som om de nu tycker att de verkligen kommer till sin rätt - utan att de där fluffiga och gröna bladen tar hela föreställningen. Det är befriande att titta på ett naket träd - man ser så tydligt hur grenarna löper bredvid varandra och bildar det mösnter som karaktäriserar hela trädet.

Och så bli Skåne ännu skånskare, tycker jag. Det är i ålamörkret och de gråtunga dagrarna som man ser vilken obändig karaktär vårt landskap har. En åker kantad av svarta träd som avtecknar sej mot en blygrå novemberhimmel är så vackert - på ett slitstarkt och evigt sätt. Och då blir jag alltid så sugen på gås...

Här är grannens körsbärsträds vackra grenar - med knoppar som ska blomma nästa vår (som ju är här så oändligt mycket fortare än vi anar):

De sista guldgula bladen sitter kvar:

På framsidan har vi en stor singelyta bredvid vår gård. Den är underhållsmässigt väldigt praktisk - men också rätt trist och händelselös. När jag häromdagen läste en bok om feng shui så slog det mej att vår gård ju ska räknas in i huset när man lägger den traditionella baguan och delar in huset i olika fält som står för olika saker. Då kommer vårt "stöd i livet"-fält precis på vår stenlagda gård - och på denna tråkiga singelhörna. Så kan man ju inte ha det.

Så jag drog fram den faluröda bänken (den är skavd - men jag älskar växtgrönt, stenfärger och falurött tillsammans - jag får ge mej på att måla till våren) och befriade en av mina hemmagjorda växtstrutar (tre armeringsrör med en hönsnätsboll på toppen) från nervissnade sommarblommor och satte ut dem i singeln. Vid armeringsväxtstödet planterade jag en murgröna och så hängde jag en ljuslykta i mitten (tänk att kunna tända den när man behöver lite extra stöd i livet). På andra sidan bänken satte jag ett litet vattenbad som sonen gjort och planterade en anagrambräken som jag fått av min mamma. Och genast har jag fått en levande singelhörna som har en naturligare kontakt med övriga huset - voilá! Här är anagrambräkenhörnan med diverse höstlöv:

Vinbärsbuskarna har varit vackra länge i höst. De har lyst gula och haft svagt roströda ådringar i bladen - så vackert mot den mörka jorden och den nästan svarta stammen. Men i natt hamnade alla löven på marken - och där blir de ju faktiskt så småningom till nya vinbärsblad (och vinbär - mums!). Här är blickfånget (ett av trädgårdens längsta) från vinbärsgången:

Fåglarna verkar glada för att vi dukat fram vinterhalvårets buffé till dem. Bland besökarna finns blåmes, talgoxe, grönfink, pilfink, gråsparv och fasan. Då och då kommer några bergfinkar och tar ett och annat solrosfrö. Rödhaken håller sej i utkanten av matningen - men i går morse såg jag att han var framme och norpade till sej ett solrosfrö innan de andra fåglarna hade vaknat. Den större hackspetten hör jag varje dag och jag har sett den också vid ett par tillfällen, men inte vid matningen. Koltrastarna äter fallfrukten under äppleträdet (James). Allt under uppseende av kaninerna som verkar tycka att det är rätt underhållande med all uppståndelse kring fågelbordet: