Igår morse fanns hela härligheten på marken - förvandlat till soldrivor över en natt! Jag tycker att det är något alldeles speciellt med att vara med om sådana korta och förgängliga ögonblick som fångar årstidernas skiftningar. Jag var så tacksam att jag var ledig igår och fick gå omkring i min trädgård och kratta löv hela eftermiddagen och verkligen vara mitt i den pågående hösten. Det är som att vara i trädgården i skymningen - det känns som om man är mitt i varandet och har fingret på trädgårdens puls och känner hur blodet regelbundet passerar där under ens fingertoppar. Livgivande och beroendeframkallande.
Här är vår prickiga gräsmatta innan min krattas arbetsinsats:
Och här är en del av soldrivorna:
Jag tycker alltid att träden ser lite nöjda och lättade ut på hösten efter lövfällningen. Det är som om de nu tycker att de verkligen kommer till sin rätt - utan att de där fluffiga och gröna bladen tar hela föreställningen. Det är befriande att titta på ett naket träd - man ser så tydligt hur grenarna löper bredvid varandra och bildar det mösnter som karaktäriserar hela trädet.
Och så bli Skåne ännu skånskare, tycker jag. Det är i ålamörkret och de gråtunga dagrarna som man ser vilken obändig karaktär vårt landskap har. En åker kantad av svarta träd som avtecknar sej mot en blygrå novemberhimmel är så vackert - på ett slitstarkt och evigt sätt. Och då blir jag alltid så sugen på gås...
Här är grannens körsbärsträds vackra grenar - med knoppar som ska blomma nästa vår (som ju är här så oändligt mycket fortare än vi anar):
De sista guldgula bladen sitter kvar:
På framsidan har vi en stor singelyta bredvid vår gård. Den är underhållsmässigt väldigt praktisk - men också rätt trist och händelselös. När jag häromdagen läste en bok om feng shui så slog det mej att vår gård ju ska räknas in i huset när man lägger den traditionella baguan och delar in huset i olika fält som står för olika saker. Då kommer vårt "stöd i livet"-fält precis på vår stenlagda gård - och på denna tråkiga singelhörna. Så kan man ju inte ha det.
Så jag drog fram den faluröda bänken (den är skavd - men jag älskar växtgrönt, stenfärger och falurött tillsammans - jag får ge mej på att måla till våren) och befriade en av mina hemmagjorda växtstrutar (tre armeringsrör med en hönsnätsboll på toppen) från nervissnade sommarblommor och satte ut dem i singeln. Vid armeringsväxtstödet planterade jag en murgröna och så hängde jag en ljuslykta i mitten (tänk att kunna tända den när man behöver lite extra stöd i livet). På andra sidan bänken satte jag ett litet vattenbad som sonen gjort och planterade en anagrambräken som jag fått av min mamma. Och genast har jag fått en levande singelhörna som har en naturligare kontakt med övriga huset - voilá! Här är anagrambräkenhörnan med diverse höstlöv:
Vinbärsbuskarna har varit vackra länge i höst. De har lyst gula och haft svagt roströda ådringar i bladen - så vackert mot den mörka jorden och den nästan svarta stammen. Men i natt hamnade alla löven på marken - och där blir de ju faktiskt så småningom till nya vinbärsblad (och vinbär - mums!). Här är blickfånget (ett av trädgårdens längsta) från vinbärsgången:
Fåglarna verkar glada för att vi dukat fram vinterhalvårets buffé till dem. Bland besökarna finns blåmes, talgoxe, grönfink, pilfink, gråsparv och fasan. Då och då kommer några bergfinkar och tar ett och annat solrosfrö. Rödhaken håller sej i utkanten av matningen - men i går morse såg jag att han var framme och norpade till sej ett solrosfrö innan de andra fåglarna hade vaknat. Den större hackspetten hör jag varje dag och jag har sett den också vid ett par tillfällen, men inte vid matningen. Koltrastarna äter fallfrukten under äppleträdet (James). Allt under uppseende av kaninerna som verkar tycka att det är rätt underhållande med all uppståndelse kring fågelbordet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar