Växtrus och ålamörker

Mitt i novembers ålamörker är det lätt att ge upp hoppet. Mörkret suger all must ur en och kvällarna är långa och mörka. När det som idag är dimmigt ute blir det aldrig riktigt ljust och man dras med kronisk brist på sol och dagsljus.

Det är då den skånska - och svenska? - själen sätts på prov. För Skåne i november är vackert. Urålrdigt, avskalat, naket och enkelt. Det gäller att se hur vackra de nyplöjda åkrarna är mot den blygrå himlen i skymningen. De svarta och lövlösa trädgrenarna bildar spetsmönster mot dimslöjorna i hästhagen. Och när solen bryter igenom dimmolnen måste man passa på att insupa alla solstrålarna och jaga bort hösttrycket över bröstkorgen.

Men efter en grå söndag i trädgården är vår kakelugn gudabenådad. Det sista jag gör ute är att fylla vedkorgen och bära in blivande eld och värme i huset:




På altanen blommar den första julrosen. Den har "översomrat" i en kruka utanför växthuset och är nu helt full med knoppar. Välbehövlig blomsterglädje i november:



I växthuset njuter jag av den första hösten i detta paradisets glashus. Jag har satt upp ett litet bubbelväxthus med frostvakt där jag övervintrar växter som trots allt inte klarar den skånska vinterkylan (om det nu blir någon sådan i vinter...) - och mitt eget växtrus. De två korgstolarna och bordet står kvar - en av stolarna står inne i övervintringshuset och där sitter jag ibland och umgås med mina slumrande vänner. Ja - ett växthus är som ett enda växtrus, för oavsett när jag är därinne så blir jag alldeles rusig av alla mina växtvänner. Hur glad jag är för växthuset går inte att beskriva - som vilka andra rus som helst.

Just nu blommar Törnrosas kjortel fortfarande. En tacksam och trevlig växt som åttaåriga dottern och hennes kompisar har studerat mycket - alla dessa rosa prinsesskjolar! Den (och växthuset) har fått lite höstbelysning i form av en defekt ljusslinga som hittat sin plats i livet:



I somras satt jag (och ibland övriga familjen eller delar av den) i växthuset på kvällarna och läste blomböcker i lyktskenet. För många år sedan köpte jag en rostig ljuskrona på Indiska och tänkte att jag någon gång ska ha ett växthus att ha den i. Nu har jag det - och ljuskronan har såklart fått paradplatsen uppe under taknocken. När man tänder den speglar sig ljusen i alla glasrutorna och det ser ut som om de är hundratals. Tomaten "Sungold" ger faktiskt fortfarande en och annan tomat - helt klart smakfavoriten i år!

Inne i övervitnringshuset finns mina pelargoner. En del av dem blommar fortfarande och när jag går in till dem kommer jag ihåg att det ju var sommar för en stund sedan. Jag nyper i bladen och tycker att jag har det så bra som kan känna den speciella dofter av pelargoner mitt i november. Här är en del av mina vänner:

En bit utanför växthuset har jag försöksverksamhet. För en tid sedan skrev Lena Israelsson (en verklig guru) om kompostbäddar - och jag blev sugen. Det går ut på att man lägger kompost (sådant som du rensar undan från trädgården) på marken i "bäddar" på hösten. Jag har lagt det grövsta i botten och varvat med en och annan skoffa jord och kaninkulor (just - kaninbajs). Till våren lägger man cirka tio centimeter matjord över och odlar direkt på denna supernäringsrika bädd. Jag ska börja med spenat och sallader och sedan fortsätta med mroötter, ärtor och bönor. Det är planen i alla fall - så får vi som vanligt ser hur det blir med den saken (men sonen ser redan fram emot vårens spenatfrossa...). Dessutom är det på något sätt vackert med dessa kompostbäddar:

Och så en bild av mitt paradis mitt i diset i ålamörkrets november:

Och trädgården skymtr också fram i diset:

Växthusdrömmar och rosentofflor

Efter kylslagna dagar, regn, blåst (och en semestertripp till Kreta) så kom plötsligt värmen till trädgården igen idag. Innan mörkret föll tog jag med mig kameran ut en sväng för att njuta, inspektera och notera. En vidunderlig runda - bara jag, kameran och näktergalen. Ja - och så kaninerna då, dessa ständiga och trevliga iakkttagare.

Innan kamerastudnen sprang jag en runda - underbart i ljummen kväll och med korta byxor och t-shirt. Att flåsa så att lungorna nästan hoppar ut ut munnen, kasta sig ner på en av trädgårdsstolarna och se ut över trädgården med miljoner endorfiner i kroppen är någon form av himmelsk upplevelse - nirvana eller vad det nu kan heta. Alldeles ljuvligt är det i alla fall! Här är svettkäder innan jag hoppar in i duschen:



När vädret blir så härligt som idag, flyttar vi automatiskt ut allt som går att flytta ut - umgänge, måltider, samtal, arbete, stolar, böcker. Då är altanen ett nav i livet igen - vårt utvändiga vardagsrum. Under parasollet åt vi middag ikväll och njöt av den alldeles ljumma försommarkvällen (eller är det senvår - inte lätt att ha koll på dessa årstidssvängningar...). Vid altanen blommar kattmynta och allium och just nu kommer det pustar av dvärgsyrendoft från en rabatt lite längre ner i trädgården. Efter den blommar jasminen - väldoft på väldoft! Även jasminens doft kommer så småningom att nå altanen som ser ut så här just nu:




Om ett par vecor kommer utsikten från altanen att förändras - där ska nämligen en dröm gå i uppfyllelse. Jag har ett sprillans nytt växthus från Willab Garden i garaget - och i helgen ska vi börja förbereda marken där det ska stå. Det är ju visst förarbete - grävning (en bobcat ska få gästspela för att spara våra ryggar), hämta sten och sand - och lägga plattor. Men så otroligt spännande! Här ska den stå - växthusdrömmen:




Kattmynta hör verkligen till en av mina (och Kvarnbytigerns) favoriter. Just nu blommar den med en fantastisk blå färg som nästan blir självlysande i skymningen. Dessutom blommar den gärna igen om man klipper in den lite efter blomningen. När man rör i den eller stryker mot den när man går förbi, doftar den förföriskt kryddigt och sötaktigt - jag förstår att katter nästan låter sig drogas av den! Så här ser vår kattmynta ut just nu i kanten av vår myntarabatt:

I en av ändarna på altanen är det mest barnkammare just nu. Alla sticklingar och fröplantor fått komma ut i luften och står och ser ut som växtdagis. För första dagen idag så stod mina basilikor ute hela dagen. I år har jag sått storbladig, småbladig, röd och thaibasilika. Alla kommer fint och börjar få små och väddoftande blad. De verkar ha trivts på sin första utedag och jag tycker redan att de har sträckt på sig lite i solskenet. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på vad jag ska använda dem till längre fram - pesto, lax, sallader... Mums! En av flera favoritkryddor.

Mina pelargonsticklingar har också fått komma ut - i år blev det bara sex Mårbackasticklingar. Men de kommer fint och verkar trivas ute. Jag njöt av alldeles fantastiska buskar av pelargoner på Kreta nyligen - men bäst är ändå mina små Mårbackaliv jsut nu:

I vår omgrävda kryddgård tar det sig. Det tog lite tid för de flyttade plantorna att komma igång, men nu kommer de. Gurkört och ringblommor kommer också - precis där de vill som de brukar. Jag drar upp en hel del och ger till kaninerna som tackar genom att nästan anfalla bladen av pur mativer. Kaninlycka?

I kryddgården finns också djurvattnet - mitt egenhändigt gjutna beongvattenbad där fåglar, insekter, igelkottar och Kvarnbytigern dricker. Och även om det är ett mycket litet vattenblänk så ger det karkatär (i alla fall om jag får säga det själv - och det får jag ju):

Jag har flera gammaldags rosor som jag fått av min mammas väninna Gunnel som hade en fantastisk rosenträdgård utanför Båstad - vilka barndomsminnen jag har därifrån! Jag njuter verkligen av att ha kvar rosor därifrån - en av dessa blommar just nu med rosa, halvfyllda och väldoftande blommor. Jag vet inte vad den heter, men hos oss går den under namnet Gunnelrosen:

Rosor har jag även på mina nyinköpta trätofflor. Jag konstaterar att inga skor slår trätofflorna i trädgården - och mina är bland de bästa:

Nu ska jag läsa i min nyinköpta bibel - Lena Israelssons "Handbok för köksträdgården". Jag köpte den på lunchen och har längtat efter att få öppna den hela dan! Jag gillar Lenas enkla och strukturerade syn på odling och boken har också fantasktiska bilder. Bok- och trädgårdslycka på en gång - jag rekommenderar!

Frostfasa och isförundran

Efter många och härliga dagar med sommarvärme och fullkomlig växtexpelosion så verkar våren (och sommaren?) alldeles ha kommit av sig. När jag dragit upp rullgardinen de senaste mornarna har jag sett ut över vita tak, frostig bilruta och vit hästandedräkt. Även om frost såhärårs kan få det stabilaste blodtryck att rusa i höjden, så kan jag inte låta bli att förundras. Ljusgrön grönska med frost i är så vidunderligt och overkligt vacker! Jag njuter och förfasas på en enda gång. Och jag tycker synd om våra kaniner som ju fällt sin vinterpäls. På trappan står penséerna och hänger i kylan:

Som tur är tål de frost (så hängigheten är bara en skenmanöver). Och kaninerna verkar nöjda trots kylan och uppskattar även frostnupet gräs och iskalla maskrosblad. Som tur är.

Ovanför deras bur breder vårt äppleträd James ut sina grenar som just nu är alldeles sprängfyllda med knoppar. Som tur är har inte så många slagit ut än, så vi verkar få äpplen även detta år. Än har han ju James aldrig svikit - varje år levererar han mängder av saftiga, smakrika och söta James Grieve-äpplen. Än så länge verkar det alltså bli så i år med. Men hans blommor har det inte lätt i kylan (även om det patetiskt nog är otroligt vackert med ett frostigt och blommande äppleträd):

Daggkåpan kantar rabatten vid kaninerna. I morse var den full av fruset regn (eftersom det regnade i går kväll) och borde ha hetat iskåpa just imorse. Så vackert med alla dessa runda och bergkristalliknande ispärlor bland det grågröna bladverket:

Även ogräs är vackert ibland - allra helst när det inte växer i rabatterna och i grönsakslanden. Mellan vår tomt och hästhagen får kirskålen breda ut sig som den vill (så den utbredningen blir rätt ohämmad...). Just nu är de jordplätten ljuvligt och böljande ljusgrön till skillnad från ett par veckor sedan när den fortfarande var skånevintrigt gråbrun. Idag är hela den gröna härligheten isigt vitgrön och alldeles krispig med all frost. Vilka förvandlingar man får vara med om!

Kirskålens utsikt var också frusen i morse:

Men så snart solen kom blev hästhagarna och ängarna alldeles gröna igen. Då kan man inte tro att det verkligen frusit så på natten. Hur kan växterna klara det, egentligen? De borde ha någon form av tapperhetsmedalj - alla Sveriges tappra vårväxter! Som syrenen som var så ledsen i morse - men repade sig framåt lunch igen:

Tur att syrener tål en sådan hård behandling så att de kan få slå ut om någon vecka och förvandla omgivningen till väldoftande humlesurr. Och så att jag kan få några kvistar till matbordet.

Under syrenerna förvandlades gräsmattan till en grågrön ryamatta med all frost. Genast ser den fyllig och tät ut - som vilken högkvalitativ ryamatta som helst. Men säg den fröjd som varar - när forsten försvann så tid den med sig all täthetskänsla. Vintern har gått hårt åt gräsmattan som har många kala fläckar.

Men jag struntar i det. Lite Algomin (inte Blåkorn som det blir om S. får välja - och det har han alltså inte fått) brukar råda bot på det så småningom. Och gör det inte det - så luktar jag på blommorna i stället!

Här är vår otäta och skenheliga ryagräsmatta:

Växtvänner och vårförälskelser

Så skriver vi redan april - och jag firar våren genom att nyöppna min blogg! Ljusa kvällar som blir allt längre - och allt svårare att ta sig in ifrån. Sol som värmer. Alla växtvänner som man får stifta bekantskap med igen. Det är härliga tider. En sann vän är löjtnantshjärtat. Efter blomningen i maj försvinner den - spårlöst. För att vara borta till april nästa år. Då har man nästan glömt att den finns. Men när den kommer är det som om den alltid stått där. Och den står ju alltid där - i hjärteroten:

Just nu ler löjtnantshjärtat mot mig varje gång jag går ut i solen på altanen. Hej - säger jag tillbaka. Lite blygt - för vi känner ju knappt varann. Men det är en himlastormande förälskelse vi har. Fast förälskelserna är många. Jag har förstorat vår kryddgård och gjort mer plats till themyntor och timjan - favoriter som behövde mer yta. Efter att ha flyttat jordklumpar av rötter, syns nya små vinröda skott som doftar ljuvlig bergamottolja när man rör vid dem. Ett skapelseunder där i den hårda jorden! En annan jag har vanvettigt kär är vår clematis som hänger i vårt stora, härliga äppleträd James. I takt med att våra barn klättrar alltmer raffinerat, så har clematisen tagit sig an vår apelherre - och blivit en alp-apelclematis. Nu svingar den sig flera meter upp mot kronan och verkar må bra av att jag äntligen har lyckats glesa så att man kan kasta en hatt upp igenom trädkronan. Det omöjliga är möjligt - i alla fall om du frågar mig i trädgården. Och jag tror att clematisen håller med:

Fådda blommor njuter jag så av. Dubbel vänskap - en ny växtvän och en gammal, härlig vän som jag tänker på varenda gång jag ser växtvännen. Av granne M. fick jag en tuva blåsippor häromdagen - en ljuvligt himmelsblå skapelse (trots att jag hejar på HIF och inte di himmelsblaooa). Mina "granna" blåsippor:

Strax bakom blåsipporna finns vår kompost. Den verkar vara hemsökt. Av möss - och av Kvarnbytigern. Han häckar där och spanar. Uppflugen på en tväställd eruopapall spanar han in varenda rörelse i löven - och belönar sina ägare med en källartrappa fylld av jaktlycka. Om än en Kvarnbytiger-jaktlycka som nog är mindre trevlig på väg till tvättmaskinen eller kallskafferiet... Här ser Kvarnbytigern mystiskt ut på vår altan - på väg mot komposten:

Vårsolen är så efterlängtad. Att sitta utomhus i solen är som att vara mitt i en varm och gul lycka som man nästan hade slutat att tro på någonstans där i januari - mitt i snösvängen. Men den kom - både solen och våren. I solen ser man allt. Alla växtvänner - och alla flugskitar på fönsterrutan. Dammet på bordet. Smutsen i fönstersmygen. Men som tur är syns inte smuts i skuggan:

I vårsolen inne kan man driva härliga blommor som inte syns i trädgården än. "Det är en schackblomma". Det bestämde dottern att kungsängs liljan skulle heta - rutig som den är. Ett bra namn - säg det till kungen! Jag har inga i trädgården så jag köper drivna lökar som blommar fint - men kort! - i fönsterkarmen (så att inte dammet syns...). Av någon anledning tar de inte i min trädgård - vad det nu är för mening med det. Men här är de i alla fall på fönsterbrädan - Fritillaria som de ju heter på latin:

Kvällarna är allt ljusare - och allt härligare. Efter en trädgårdsdag är det svårt att bege sig inåt igen. Ron lägger sig i takt med att ljuset avtar och stillheten mitt i fågelsången tar nästan andan ur mig. Då sätter jag mig på altanen och ser solen gå ner genom grenarna på träden i dungen mittemot:

Lite eld i eldkorgen och en kvällsfika mitt i solnedgången och vårkvällen - det är livet. Livet mitt i våren. På en bambupinne.