Frostfasa och isförundran

Efter många och härliga dagar med sommarvärme och fullkomlig växtexpelosion så verkar våren (och sommaren?) alldeles ha kommit av sig. När jag dragit upp rullgardinen de senaste mornarna har jag sett ut över vita tak, frostig bilruta och vit hästandedräkt. Även om frost såhärårs kan få det stabilaste blodtryck att rusa i höjden, så kan jag inte låta bli att förundras. Ljusgrön grönska med frost i är så vidunderligt och overkligt vacker! Jag njuter och förfasas på en enda gång. Och jag tycker synd om våra kaniner som ju fällt sin vinterpäls. På trappan står penséerna och hänger i kylan:

Som tur är tål de frost (så hängigheten är bara en skenmanöver). Och kaninerna verkar nöjda trots kylan och uppskattar även frostnupet gräs och iskalla maskrosblad. Som tur är.

Ovanför deras bur breder vårt äppleträd James ut sina grenar som just nu är alldeles sprängfyllda med knoppar. Som tur är har inte så många slagit ut än, så vi verkar få äpplen även detta år. Än har han ju James aldrig svikit - varje år levererar han mängder av saftiga, smakrika och söta James Grieve-äpplen. Än så länge verkar det alltså bli så i år med. Men hans blommor har det inte lätt i kylan (även om det patetiskt nog är otroligt vackert med ett frostigt och blommande äppleträd):

Daggkåpan kantar rabatten vid kaninerna. I morse var den full av fruset regn (eftersom det regnade i går kväll) och borde ha hetat iskåpa just imorse. Så vackert med alla dessa runda och bergkristalliknande ispärlor bland det grågröna bladverket:

Även ogräs är vackert ibland - allra helst när det inte växer i rabatterna och i grönsakslanden. Mellan vår tomt och hästhagen får kirskålen breda ut sig som den vill (så den utbredningen blir rätt ohämmad...). Just nu är de jordplätten ljuvligt och böljande ljusgrön till skillnad från ett par veckor sedan när den fortfarande var skånevintrigt gråbrun. Idag är hela den gröna härligheten isigt vitgrön och alldeles krispig med all frost. Vilka förvandlingar man får vara med om!

Kirskålens utsikt var också frusen i morse:

Men så snart solen kom blev hästhagarna och ängarna alldeles gröna igen. Då kan man inte tro att det verkligen frusit så på natten. Hur kan växterna klara det, egentligen? De borde ha någon form av tapperhetsmedalj - alla Sveriges tappra vårväxter! Som syrenen som var så ledsen i morse - men repade sig framåt lunch igen:

Tur att syrener tål en sådan hård behandling så att de kan få slå ut om någon vecka och förvandla omgivningen till väldoftande humlesurr. Och så att jag kan få några kvistar till matbordet.

Under syrenerna förvandlades gräsmattan till en grågrön ryamatta med all frost. Genast ser den fyllig och tät ut - som vilken högkvalitativ ryamatta som helst. Men säg den fröjd som varar - när forsten försvann så tid den med sig all täthetskänsla. Vintern har gått hårt åt gräsmattan som har många kala fläckar.

Men jag struntar i det. Lite Algomin (inte Blåkorn som det blir om S. får välja - och det har han alltså inte fått) brukar råda bot på det så småningom. Och gör det inte det - så luktar jag på blommorna i stället!

Här är vår otäta och skenheliga ryagräsmatta: