Egotrippar och kålplantor

Just nu har jag en trädgård som är full av torra björkhängen och avblåsta små blad. Jag gillar verkligen inte hård blåst (jag blir orolig och småretlig - ett farsarv) och det kan inte alla nyutslagna blad göra heller. Nu ligger tusentals av dem i vissna drivor på vår gård och i hörnen på altanen - sorgligt korta liv!

Men även blåst avtar. Och många blad verkar ju ändå sitta kvar på träden -puh! Dessutom tittar ju solen fram då och då. Idag har jag suttit på altanen i solen med dottern och grannkompisen (en kort stund - sedan bar det iväg på sparkcyklarna igen för deras del) - härligt!

Det är dubbelt, mitt trädgårdsliv. Jag njuter så av att ha familj och vänner kring mej i trädgården och se att de trivs där. Dessutom är det en vädligt bra umgängesplats - allt blir lite mer avspänt. Det är enkelt att föra lätta och kloka samtal i en trädgård - jag tror att det är växterna som gör att man slappnar av. Och det är ljuvligt att se barnen leka i grönskan - och märka att de tycker att det är en riktigt bra lekplats. Jag njuter av att göra gemensamma projekt tillsammans med maken i trädgården - planera och jobba ihop och sedan vara stolta. Tillsammans.

Men samtidigt fungerar trädgården som en enda stor egotripp för mej. När jag jobbar alldeles själv i trädgården händer det något i mitt huvud. Alla tankarna verkar "hitta hem" igen och hamna på rätt plats. Att ensam gå och vattna i trädgården eller sitta med kaffet under äppleträdet får mej att känna ett så stort inre lugn och en speciell sorts harmoni som jag inte är i närheten av att känna i någon annan situation. En frihet. Mental, jordisk vila. Här är vårt fantastiska äpleträd i full blom - så som det såg ut häromdagen (innan blåsten):

Just den mentala vilan är viktig för mej när det gäller trädgården. Jag vill inte städa i trädgården när jag rensar ogräs. Att klippa gräset ska inte vara som att dammsuga. Kraven ska styras av det jag - och vår familj - själva har satt upp. Jag ska må bra och ha det trevligt i trädgården. För det är ju som Hannu Sarenström sade när jag lyssnade på honom för några år sedan: "I min trädgård får jag i lugn och ro odla min dåliga smak." . Och finns det egentligen någon god smak i trädgården? Jag tror det inte - bara många (miljontals!) smaker. Själv älskar jag bollar av kyckling- eller hönsnät och har dem lite varstans i trädgården. Senaste platsen är på toppen av en klätterkon för murgröna som jag gjort av tre armeringsjärn och ståltråd (ett billigt, roligt och egengjort alternativ till dyra och färdigköpta stöd):

Felder Rushing, mannen som nog skapade uttrycket "slow gardening" är också inne på den linjen. Han säger sig vara oberoende, kontemplativ, ostressad och bekymmersfri när det gäller inställningen till sin efen trädgård. Även om jag nog är mer beroende, kontemplativ, lugn och glad i min trädgård, så tror jag att vi är inne på samma linje. Rushing har också enkla och kloka råd om hur man komposterar: Sluta slänga växtdelar och lägg det på hög.

Själv har jag ett par potatisplantor på min kompost. De har kommit av sej själva - undrar vilken sort det är? Såklart får de vara kvar. Alys Fowler pratar också om slow gardening och hur man får tid att njuta av sin trädgård. Honhar skrivit en bok, "Slow gardening - lustfyllda projekt för den medvetna odlaren". Den står högt på min önskelista.

En medveten strategi som jag använt i år, är att bara odla sådana grönsaker som vi gillar mest i vår familj. Vi är kåltokiga (jag och maken i alla fall - barnen behöver nog tränas lite mer...), så i år har jag dragit upp spetskål, brysselkål och vitkål. Plantorna har tagit sej fint i mitt lilla plastväxthus och nu har jag skolat ut dem i kållandet tillsammans med grönkålsplantor som jag inte kunde låta bli i affären. Jag har lagt odlingsväv över - annars kan man väl kallt räkna med att kålflugan och dess larver kalasar på plantorna före oss. Här är grönkålen alldeles nyplanterad innan väven åkte på:

Något som vi också gillar är sallad. Barnen älskar plocksallad och isbergssallad - och den hemodlade står högst i kurs (som tur är!). Jag och maken gillar ruccola och baby leaf och äter det till det mesta. I år har ruccolan övervintrat hos oss - något jag aldrig varit med om tidigare. Så vi har kraftiga, fina ruccolaplantor med spöda och lagom starka blad. De använder vi till det mesta - mackor, omeletter, grillat... Baby leaf-blandningen har okså kommit igång med att växa och vi har kunnat skörda ett par-tre omgångar. Och den är så vacker:

Och under takpannorna har fåglarna mycket att göra. Vi har ett antal fågelfamiljer som hyresgäster just nu: Gråsparvar vid altanen, starar under takkupan, ännu fler gråsparvar på framsidan och en rödstjärtsfamilj under garagetaket. I våra holkar finns talgoxe och pilfink. De flesta av den är väldigt bra lusbekämpare - så jag är glad att vi har dem. Och hoppas att min vintermatning av dem har bidragit till att de slagit sej ner här hos oss.

En av de mest uppseendeväckande växterna just nu, är utan tvekan våra gulröda och fransiga papegojtulpaner. Jag fick två lökar av mamma för några år sedan - och nu har de blivit fler. Roligt att de trivs - och effektfullt att ha dem svävande över perennrabatten. Här är en av dem - riktigt nära (två gånger - ooops!):

Och så går jag och funderar på om det hinner bli några "sprättpotatis" innan vi åker till Kroatien om knappa tre veckor. Jag hoppas.

Gyllengrönska och pileflätning

Det är inte utan att det hade varit rätt bra att vara skomakare just nu. Han tog ju semester mellan hägg och syren - och här i Malmö har häggen precis börjat blomma. Dessutom hade man ju (tack vare all kyla) fått en relativt lång semester i år - syrenerna verkar ha ett tag kvar till blomningen.

Men vad klok han var, skomakaren - nu är det ju verkligen en av de vackraste tiderna i naturen och i trädgården. Alldeles ny och skir grönska som omger en när man går ut, alla växtvänner som kommer tillbaka (jag har alltid glömt några av dem efter vintern - och så är de bara där!), fantastisk fågelsång, ljuset återvänder, vitsippor - underbart!

Jag blir alltid så otroligt full av energi och alldeles rastlös såhärårs - så jag hade gärna varit lite extra ledig och gått lös i trädgåden och varit ute i skogen bland alla nyutslagna träd vareviga dag just nu. Hade jag fått vara det, tror jag nämligen att rastlösheten hade lagt sej - att behovet hade mättats. Eller så hade det blivit tvärtom - som att mycket vill ha mer. Oavsett så ser jag mej gärna som - skomakare.

Här är vår perennrabatt just nu:

Men det är en kall vår vi har i år. Vi tassar runt i raggsockar på kvällarna och fortsätter att elda i kakelugnen. Och så passar på att elda ute med. Vid vårt fritidshus på Hallandsåsen har vi byggt en eldplats som vi invigde i helgen. Härligt att bygga eldstad med barnen och sedan sitta kring elden och prata om allt möjligt - skolan, svartvita flugsnappare (som vi har vid stugan - hurra!), morgondagens planer... Vi gjorde också en eldningsutflykt till Djurholmen (ett naturreservat på Hallandsåsen med storslagen natur och färdiga grillplatser - rekommenderas!). Pinnbröd och korv grillade vi över elden. Här är några av eldarna - mitt i all gyllengrön bokgrönska:

Det är fascinerande hur en eld samlar folk - så fort man tänder en eld så har man en naturlig samlingsplats. Det är något urgammalt med att sitta tillsammans kring en eld - och det har ju vi människor gjort i många tusen år, faktiskt.

Och i vår fönsterkarm växer mina fröodlingar så det knakar. Jag har börjat skola om (tomater) och flyttat ut en del i växthuset (pelargoner). Här inne finns nu kål, bönor och majs som rastlöst väntar på att få doppa rötterna i kraftigare jord och få komma ut i växthuset. Såhär ser bönorna (brytbönor och blomsterbönor) och majsen ut:


Ute har mycket av frösådderna fått fart och börjat växa ordentligt - rädisor, spenat, ruccola och rödbetor. Potatisen växer också fint och verkar inte ta kylan så personligt (i så fall döljer den det väl...). Men de två rader som jag har under fiberduk är en halv decimeter högre än de utan duk. Så vårar som dessa är det tur att fiberduk finns. Rosenskäran börjar också titta fram i nya rosenrabatten där jag platssått den.

Jag har också fått lite ordning i min hörna där jag hade tänkt göra en lund, men som likom aldrig fick någon lundkänsla. Nu är det en gullvive- och kastanjehörna i stället. Jag har kompletterat den med min egenhändigt gjorda betongbänk - så nu kan man sitta på den och njuta av alla gullvivorna - ljuvligt! Dessutom ser man dessa juverler på ett helt annat sätt nu. Ibland tar det tid att hitta den rätta formen för saker och ting i min trädgård - och vad jag är glad för det! Här är bästa gullviveformen:

Gullvivorna blommar ikapp med löjtnantshjärta, skogsvallmo, förgätmigej, vinteriberis och nepeta hos oss. Pionerna växer, jordgubbarna har stora (och många!) knoppar och vinbären blommar. Jag och mamma har långa samtal om våra frösådder, vad som tittar upp i rabatterna och hur det EGENTLIGEN ser ut. Det är en ynnest att dela ett sort och innerligt intresse med sin mamma. Här är löjtnatnshjärtat i regnet:

Jag och kollegorna har också varit i Döshult hos Birgitta och Staffan och flätat pil en lördag när regnet stod som (pile-)spön ibacken. Tur då att kunna vara under ett patytälttak. Pile som är ett så fantastiskt material att arbeta med - och otroligt vackert:

Att vara en dag med vänner, pilet, Birgitta och Staffan är en lisa för själen - stilla, fundersamma samtal under tältduken medan fingrarna arbetar nästan som av sej själva. God mat, delad glädje över fina alster och hjärtliga skratt åt misstag som man av någon anledning plötsligt kan dela med sej av. En undantagsdag. Mina fingrar arbetade:

Och såhär blev mitt fågelhus så småningom - här på plats i äppleträdet (varannars?):