Färgklickar och yllefiltar

Löv, löv, löv. Det är nästan det enda som finns att nämna i min trädgård just nu - löven är ju så MÅNGA! Jag och dottern räfsar löv och räfsar löv. Och hoppar i lövhögarna innan vi bär iväg med dem till komposten. Ingen höst blir till utan hopp i lövhögar.


Det är fantastiskt vilken färgkick man får av alla löv såhärårs. Gula, gröna, gulgröna, rostfärgade, bruna, röda, orange, lila, rosa - gröna. Att hålla på med dem ger en helt oslagbar färgbehandling (= energikick) som motar även den värsta höstdepression på flykten (en stund i alla fall...). Gratis. De är så vackra - som här när de ligger uppräfsade i komposten:

De flesta av våra askar har nu släppt alla sina gulgröna blad - alla utom en som nästan är grön fortfarande. Det är dessutom den av askarna som slår ut sist på våren. Beror kanske på att den står skyddat mellan de andra? Eller är det av en annan sort? Konstigt är det i alla fall.

Det är också lustigt att se hur snabbt det går för askarna att fälla alla sina löv - max två veckor tar det från första till sista lövet. Måste vara oslagbart. Jag läste nånstans att anledningen till att löven rasar efter första frostnatten, är att vattnet i lövets fäste (där det sitter fast mot grenen) först fryser (och vidgas ut) och sedan tinar upp (och blir mindre igen) och då släpper det från grenen. Låter väldigt logiskt - och har gett mej en förklaring på ett fenomen som jag grunnat på i många år.

Massor av löv på gräset och löv som dalar genom luften ger en så inbäddad och mjuk känska i trädgården. Det är som om någon lagt dit en massa yllefiltar och prydnadskuddar:

De sista äpplena har vi också plockat ner från träden. Stora, härliga och röda frukter som är så saftiga att det nästan sprutar om dem när man biter i dem. Och ovanligt söta i år, tycker jag - bland annat på grund av mycket sol och lite kyla, kanske? Nu ligger de fortfarande i spannar och korgar på vår altan - och vi frossar i dem. Jag har planer på att höstbeskära äppleträden lite i år - en del vattenskott som går rakt upp eller inåt grundstammen ska bort.

Såhär ser våra äpplen ut i zinkspannen i regnet (innan vi åt upp dem):

Och vårt stora äppleträd har "rest" sig igen efter att blivit av med sin stora, tunga äpplebörda. Plötsligt har vi ett smalare träd med grenar som går betydligt högre upp - vilken förvandling! Nu finns bara enstaka äpplen kvar till fåglarna - de som mest kalasar på dem hittills är kajor, koltrastar och skator. Klematisen som klättrar på trädet har blivit höstgul:

Jag har räknat ut att jag såg solen idag för första gången på fem (!) dagar - och konstaterar att de många grå, regntunga och "låga" höstdagarna gjort sitt intåg. I kombination med omställning av klockan (som jag har svårt med - tar en vecka innan jag vant mej) ger det mej trötthet utan dess like. Men idag är luften klarare och jag har njutit både av sol och av månen ikväll. Det är fantastiskt med månsken över gula blad i trädgården.

Såhär ser vår gula hassel ut i höstdimman:

Sparrisen är också fantastiskt fin just nu - gul och sirlig. När jag ser den längtar jag faktiskt till våren - och till sparrisskörd. Det finns nog inget godare än färsk grön sparris direkt från landet, tror jag. Såhär ser mina läckerbitar ut nu:

Jag njuter också av krukväxterna nu - trädgård fast inne, liksom. De krukväxter som bott ute i trädgården över sommaren verkar acklimatisera sig fint inne igen och det är härligt att pyssla och småprata lite med dem då och då. Jag har också planterat fyra amaryllislökar och hoppas på att de ska blomma lagom till jul om åtta veckor. Det är något speciellt med amaryllisar - dessa osannolikt stora liljeliknande blommor som är så övernaturligt vackra. Helt oemotståndliga. Idag har jag också inhandlat sex hyacintlökar som ska drivas till jul. Två av dem i nya hyacintglas.

Såhär ser en av amaryllisvännerna ut (sorten heter "Red Lion" och är inhandlad på Blomsterlandet som har jättefina amaryllislökar i år):


Våra pumpagubbar blev gjorda av inköpta pumpor i år också - trots mina egenodlade pumpor tänkta till detta. Jag klarade inte att skära i dessa orangegröna skönheter, helt enkelt. Så de får komplettera varandra:

Att odla sin själ och sin trädgård (och sin skog)

I somras var jag på ett väldigt bra trädgårdsföredrag. Det handlade om hur bra naturen och växtligheten är för vår hälsa (någon jag verkligen kan intyga!). Tydligen är det så att den finns forskning på att människor med utmattningssymtom mår väldigt väl av att vara i skogen. Den kravlösa tillvaron , inget att fixa med, det långsamma skeendet och all växtlighet gör tydligen dokumenterat gott för sargade själar. Jag är inte ett dugg förvånad.

Skogen har alltid haft en särskild plats i mitt liv. Utmattad eller inte så mår jag inte bra av att vara ifrån skogen för länge. Det är som om någon Urvila inträder i mitt sinne i skogen. Kanske är det den som är så bra att hitta tillbaka till när man är utmattad?

Vi har ett fritidshus i den hallandsåska skogen. Vi har inte varit där på åtta månader på grund av en segsliten vattenskaderepraration (ris och ros åt försäkringsbolag - ros för att de betalar och ris för att de tar så lååång tid på sej). Jag hade nästan börjat glömma hur det var där i våran skog - och tänka "näe... vi kanske inte ska ha kvar... bökigt att ta sej... och allt PACKANDE...". Ända tills jag - ja, vi i hela familjen - kom upp dit och Urvilan inträdde. Lugna och avslappnade långt från TV och tvättmaskin sov vi som små grisar, spelade bondespelet till sen kväll och gick långa skogspromenader. Och lyssnade på kattugglans rop sent på kvällen. En annan typ av pärleport - det också, faktiskt. Här är vår utsikt:

Vi har ett blått platträdgårdsbord på altanen - rätt trist egentligen, men alldeled förtrollande med löv och vattenspegel på:

På vägen upp (direkt från jobbet i fredags) körde jag inom och bunkrade upp med mat inför helgen - och två ljungplantor (från Coop, såklart). Vi har verkligen ingen odlad trädgård i skogen utan en skogstomt som vi inte har något trädgårdslikt på mer än lite gräs som jag slår med vår trimmer då och då (och påskliljor på våren en bit upp i skogen - jag tror inte jag vet något vackrare än påskliljor i skog). Annars är det bara träd, albuskage, hassel, aspar, vildblommor och massor av vildhallon. Och tänk då vad två små ljungplantor kan göra i allt detta vilda:

Rabarberfatet i betong är en egengjord donation från mamma (och jag har faktiskt för mej att hon gjort det på en kurs som jag också var med på). Otroligt fint när mossan börjar växa på det:

Det är en så ljuvligt kravlös känsla att ha en altan som är helt ok efter att man varit borta från den i åtta månader - bara man sätter dit en kruka ljung. Precis så vi vill ha det i vår skog. Och på sätt och vis kan man väl säga att vi odlar - mossa?

Väl hemma i Malmö igen, är det nästan mörkt när jag går min trädgårdsrunda. Alla gula löv på gräset är nästan självlysande i gatlyktans sken och nya rabatten på framsidan är verkligen välkomnande (å, vad glad jag är för den - varje dag). Det är alldeles underbart - och vilsamt på ett annat sätt än Urvilan - att gå över singeln på framsidan när man kommer hem, dra handen över lavendeln (som ju luktar så gott fortfarande när man rör vid den) och se vårt stora, härliga äppleträd avteckna sej mot kvällshimlen och Malmös stadsljus en bit bort.

Ja - denna helgen har jag verkligen insett att jag har två helt olika pärpeportar (jag har inte tänkt på det så innan, faktiskt). Och att jag odlar mina trädgårdar precis lika mycket inne i min själ som ute bland alla växtvännerna i jorden. Och det är det där dubbelodlandet på två nivåer som är hela grejen för mej.

Jag - en själaodlerska. Låter ju inte så dumt!

Pelargoner och frostfrihet

Idag har både regn och sol öst ner över trädgården. I förmiddags regnade det som om himlen öppnat sej och i eftermiddags sprack himlen upp och det blev ett fantastiskt höstväder med sol.

Jag har passat på att ta in mina perlargoner för vinterförvaring, som jag har på min verktygshylla i garaget (under ett fönster). Det är alltid en speciell procedur för mej att vinternatta mina pelargonvänner. Det ser så prydligt ut i garaget när de står på plats - och de rena linjerna på altanen framträder tydligare utan dem, faktiskt. Nu ser man plattorna, hur härlig betongen i nya bordsskivan är mot plattorna och hur fina strandsfyndsstenarna verkligen är - nu får de liksom tala för sej själva. Och så fylls jag av en inre frid av att ha det ordnat inför vintern.

Jag konstaterar att pelargonerna är fler i år. Min samling har utökats med band annat en mörkröd tuplanpelargon (med stora, stora blommor och fantastiskt mörkgrönt bladverk) och "Black knight" (med svartnande blad och mellanrosa blommor i en varm ton som gör sej fantastiskt mot bladen). Trevligt! Pelargonerna har också fått sällskap av en röd-lila fuchsia och en grön agave i år.

Här står växterna på sin vintervila - bland verktygen:

Doftpelargonerna har också blivit fler. Min favorit - pelargonium fragrantia - med gråaktiga och ljuvligt doftande blad har utökats med en brokbladig sådan. Jag har också en doftperlargon med ljusare grönt bladverk och som verkligen doftar av - svartpeppar (en av mina favoritkryddor dessutom). Här står de preparerade för vinterväder:

Jag har också passat på att ta in de krukväxter som jag har haft på grönbete i trädgården över sommaren. Det är verkligen att rekommendera att ha innekrukväxterna ute över sommaren. Har man dem på ett skuggigt ställe - och helst nergrävda i jorden i sina krukor - så sköter de sej nästan själva. Och det är rena dunderkuren för dem - de ser så friska och gröna ut när de kommer in igen. Och eventuell ohyra (ullöss, till exempel) gillar inte regn och rusk ute utan ger upp så småningom av en sådan här behandling. Och så slipper man att vattna dem så ofta som man måste göra om de står i ett soligt fönster inomhus (och förmodligen vantrivs). Novemberkaktus och amaryllisar har bott nergrävda i komposten och orkidéerna har hängt i amplar i dungen bredvid. Men nu är kaktusen på fönterbrädan vid matbordet igen:

Och jag har fått tillbaka mitt orkidéfönster:

Utanför fönstren ser jag verkligen att den hårda blåsten i helgen har fått träden attt börja att släppa sina löv riktigt ordentligt. De ligger i härliga drivor som jag ju bara måste gå rakt igenom för att höra hur det låter och känna hur det känns (vissa barnfasoner lämnar mej nog aldrig - åtminstone hoppas jag inte det!). Ljung och pumpor är också fina inbäddade i löv. Betongblomman på framsidan också:

Det är också en härligt kravlös tillvaro som börjar infinna sej i trädgården. Det Stora Skeendet har liksom passerat - och nu infaller Det Stora Lugnet. Alldeles ljuvligt. Härligt att inte behöva klippa gräset så ofta (två veckor sedan sist, tror jag?) och i stället njuta av löven mot den fortfarande knallgröna gräsmattan. Och skönt att inte behöva vattna växterna var och varannan kväll och i stället titta till ljungen och de nyplanterade planorna på framsidan (och gå in i garaget och prata med pelargonerna). Både jag och trädgården njuter. Jag älskar verkligen hösten.

En av mina stora passioner - murgröna - var såhär fin i höstsolen idag:

Min japanska lykta har nu inga doftpelargoner som sällskap längre. Men den fungerar fortfarande sin en energiinjektion på sin omgivning med sin knalligt orange färg. Och med en av mina nakenfröpumpor som sällskap:

Och ingen frost så långt. Hur länge ska det hålla i?

Sekundmeter och bladstudier

17,4. Så många sekundmeter blåser det här just nu. Igår var siffran 19,6. Hu, säger jag och pelargoniekrukorna på altanen - de blåser omkull och rullar hit och dit (och inte har de kommit in än - ska de göra i helgen). Men igår kom också 14 millimeter regn - välbehövligt till all torr växtlighet! 10,4 grader varmt har vi och lufttrycket ökar nu igen - igår sjönk det lika snabbt som en blytyngd gör i vattnet när man metar. Ja - jag älskar verkligen min väderstation (trots att den visar nederbörden i tum - jag har inte lyckats med att klura ut om man kan ställa om den till millimeter - så nu räknas det för att veta).

Under vädromständigheter som dessa, är det härligt att sitta inne och titta ut:

Det är också otroligt välgörande att, under dagar som dessa, ha en kakelugn att elda i. Ljuvlig värme i många timmar - även efter att elden har slocknat. Och ljuvlig att sitta framför när man för goda och värmande diskussioner - långt ifrån TV:n. Hjortstek i ugnen hjälper också mot höstruskångest.

Jag och dottern har trotsat vädrets makter och varit ute och röjt lite i trädgården. Jag har planterat alla de växter som jag plundrade Tirup på förra helgen. I hällregn och näst intill stormbyar jordsattes ännu fler lavendel, revsuga och vinca minor och major (lika nördigt som att uppfinna fälgar som ser ut att snurra mycket långsammare än de hjul de sitter på, enligt S. - och jag fattar fortfarande inte hur man kan GÖRA sådana fälgar - och VILJA HA dem -?). Det blir väldigt fint med lavendelns gråhet, vincans brokighet och revsugans röda och melerade blad tillsammans framför häcken:

Dessutom extra fint med fullt av gula höstlöv i:

Enligt Feng Shui, är husets framsida (där man går in) väldigt viktig eftersom den symboliserar hur vi tar emot vårt liv med alla dess möjligheter, andra människor, upplevelser och så vidare. En mörk och svårtillgänglig sida släpper inte in mycket möjligheter och värme inpå en. En framsida ska vara välkomnande, får en viss energi att stanna upp lite innan man går vidare in och få besökare att känna sej harmoniska till mods. Då öppnar sig ens liv mot de möjligheter och utmaningar som ju alltid finns (om man ser dem...). Feng Shui har verkligen fungerat för mej innan och jag tycker mej faktiskt redan märka att flera saker gått lite enklare, liksom... Det är säkert vår framsida, tror jag. Såhär ser det ut på bordet där just nu (som ett bidrag till ett hopp om fortsatt enkelhet):

Jag och dottern har också - båda med lika stor förtjusning, tror jag - skördat våra nakenfröpumpor. Det är härligt att se dessa gulorangegröna bollar i landet som annars är nästan livöst såhärårs (sånär som på dess granne purjolöken) - känns som att hitta skatter! Fem stycken blev det i olika storlekar (ja, sex egentligen - en har vi ju skördat och ätit upp för en tid sedan). Så i år har vi egna pumor till de obligatoriska halloweengubbarna som jag och barnen gör (även om de blir något mindre sådana i år -och det, om sanningen ska fram, mest är jag som gör dem och barnen som ivrigt hejar på och verkligen uppskattar slutprodukten). Dessutom kommer vi att ha mängder med goda pumpafrön att knapra på i vinter. Och pumpakött att ungsbaka, göra soppa av eller att lägga i gryta (även om denhär sorten inte ger så tjockt kött - men det räcker till oss). Såhär ser punporna ut på vår altan i regnet:

Det blir också så grönt i trädgården i regnet. Det är som om alla färger blir ett par nyanser mörkare och den gröna märks ju - av förklarliga skäl - mest. Men det är också fantastikst vackert med den våta och nästan svarta äppleträdsstammen mot den mörkgröna gräsmattan, den mossgröna trädkronan och alla de blodröda äpplena (titta ovanför pumporna på bilden ovan). Och vissa blad gör sig verkligen i regnet - som dessa pelargonieblad (hade alla mina pelargoner varit intagna hade jag missat denna sköna överraskning):

Murgröna blir också sagolikt vacker av vätan (murgröna med det vackra latinska namnet hedera):

Imorgon ska det bli sol, enligt min väderstation. Själv hoppas jag nog på lite mer regn - för trädgården och för arbetsfliten på mitt arbete (jag är alltid så effektiv i regn). Men ja - solen får gärna komma på kvällen. Och på lunchen. Och på morgonen med.