Att odla sin själ och sin trädgård (och sin skog)

I somras var jag på ett väldigt bra trädgårdsföredrag. Det handlade om hur bra naturen och växtligheten är för vår hälsa (någon jag verkligen kan intyga!). Tydligen är det så att den finns forskning på att människor med utmattningssymtom mår väldigt väl av att vara i skogen. Den kravlösa tillvaron , inget att fixa med, det långsamma skeendet och all växtlighet gör tydligen dokumenterat gott för sargade själar. Jag är inte ett dugg förvånad.

Skogen har alltid haft en särskild plats i mitt liv. Utmattad eller inte så mår jag inte bra av att vara ifrån skogen för länge. Det är som om någon Urvila inträder i mitt sinne i skogen. Kanske är det den som är så bra att hitta tillbaka till när man är utmattad?

Vi har ett fritidshus i den hallandsåska skogen. Vi har inte varit där på åtta månader på grund av en segsliten vattenskaderepraration (ris och ros åt försäkringsbolag - ros för att de betalar och ris för att de tar så lååång tid på sej). Jag hade nästan börjat glömma hur det var där i våran skog - och tänka "näe... vi kanske inte ska ha kvar... bökigt att ta sej... och allt PACKANDE...". Ända tills jag - ja, vi i hela familjen - kom upp dit och Urvilan inträdde. Lugna och avslappnade långt från TV och tvättmaskin sov vi som små grisar, spelade bondespelet till sen kväll och gick långa skogspromenader. Och lyssnade på kattugglans rop sent på kvällen. En annan typ av pärleport - det också, faktiskt. Här är vår utsikt:

Vi har ett blått platträdgårdsbord på altanen - rätt trist egentligen, men alldeled förtrollande med löv och vattenspegel på:

På vägen upp (direkt från jobbet i fredags) körde jag inom och bunkrade upp med mat inför helgen - och två ljungplantor (från Coop, såklart). Vi har verkligen ingen odlad trädgård i skogen utan en skogstomt som vi inte har något trädgårdslikt på mer än lite gräs som jag slår med vår trimmer då och då (och påskliljor på våren en bit upp i skogen - jag tror inte jag vet något vackrare än påskliljor i skog). Annars är det bara träd, albuskage, hassel, aspar, vildblommor och massor av vildhallon. Och tänk då vad två små ljungplantor kan göra i allt detta vilda:

Rabarberfatet i betong är en egengjord donation från mamma (och jag har faktiskt för mej att hon gjort det på en kurs som jag också var med på). Otroligt fint när mossan börjar växa på det:

Det är en så ljuvligt kravlös känsla att ha en altan som är helt ok efter att man varit borta från den i åtta månader - bara man sätter dit en kruka ljung. Precis så vi vill ha det i vår skog. Och på sätt och vis kan man väl säga att vi odlar - mossa?

Väl hemma i Malmö igen, är det nästan mörkt när jag går min trädgårdsrunda. Alla gula löv på gräset är nästan självlysande i gatlyktans sken och nya rabatten på framsidan är verkligen välkomnande (å, vad glad jag är för den - varje dag). Det är alldeles underbart - och vilsamt på ett annat sätt än Urvilan - att gå över singeln på framsidan när man kommer hem, dra handen över lavendeln (som ju luktar så gott fortfarande när man rör vid den) och se vårt stora, härliga äppleträd avteckna sej mot kvällshimlen och Malmös stadsljus en bit bort.

Ja - denna helgen har jag verkligen insett att jag har två helt olika pärpeportar (jag har inte tänkt på det så innan, faktiskt). Och att jag odlar mina trädgårdar precis lika mycket inne i min själ som ute bland alla växtvännerna i jorden. Och det är det där dubbelodlandet på två nivåer som är hela grejen för mej.

Jag - en själaodlerska. Låter ju inte så dumt!