Snö - snö!

Äntligen - MASSOR med snö! Här i Malmö har vi säkert uppemot 30-40 centimeter. Efter att ha varit i vårt fritidshus över helgen, kom vi hem till en trädgård och ett hus som såg utt att vara inpackat i fluffiga moln. Vi fick ställa bilen på vägen och bokstavligt talat skotta oss fram till dörren. Och jag och S. konstaterade att det är ett styvt jobb att skotta snö. Och riktigt trevligt att göra tillsammans. S. skottade gården så att vi fick in bilen och ut min bil ur garaget (kan ju säkert vara bra). Jag skottade mej fram till fågebordet så att jag kan fylla på frön. Tänk vad vi kompletterar varandra bra - jag och min man. Jag och Maja (hm - mest jag, faktiskt) gjorde en snölykta på altanen. Där står den - mitt i allt fluffet:

I fritidshuset i skogen var där också snö (men vi har mer i Malmö). Vi kom upp rätt sent på eftermiddagen, så vi fick vara med om att lura skumme under tiden vi var ute - ljuvligt att vara mitt i skymningen och uppleva den liksom på riktigt! Barnen åkte pulka i dödsbacken (som verkligen är sådan - brant och med träd och allt - hu!). Jag har fortfarande rekordet i att komma längst - ibland är tyngden en riktig fördel. Sonen Max älskar att göra snöänglar (till sin mammas näst intill nostalgiska förtjusning):

Så nu vet vi - änglar finns!

Jag har alltid haft en fäbless för at stå ute och titta in i mitt hus - det ser alltid så trevligt ut därinne, tycker jag. Och så får man en sådan fin ram runtom med fönsterbågarna. Jag blir alltid så förundrad - tänk att det är så mysigt där jag bor. Och för det mesta stämmer det ju - även om det blir lite sockersötare sådär utifrån, på nåt sätt. Och - jag är faschinerad. Men glad att det inte alltid är sådär sockersött. som att bo i en reklamfilm ungefär. Och vem vill det - egentligen? Detta är reklamfilmen från vårt vintriga fritidshus:

Vi har också hunnit med puklaåkning med kusin Hugo (han som älskar traktorer och hjullastare). Jag kan meddela att han även älskar att åka pulka. Och att titta på vattnet i Rössjöholmsån - idag med diverse isformationer:

Uppe i skogen satte jag ris från egen gran i en kruka på altanen och satte en ljuskedja i - alldeles lagom juligt. Och väldigt vintrigt. Härligt att sitta inne och titta ut på. Men när jag stor därute och var färdig med mitt verk, önskade jag faktiskt att det skulle ha varit en massa snö på både riset och på lyktorna - det blir så förtrollande vackert och nästan lite overkligt, på något sätt. Och precis så var det hemma i Mamö med vår ljusbuske:

Och imorgon hoppas jag på domherrar vid fågelbordet. Och vårt hackspettspar Hedvig och Hubert. Och de trevliga gråsiskorna med sitt nästan cerisefärgade streck på huvudet. Och så alla de vanliga vännerna - gråsparvarna, pilfinkarna, grönfinkarna, bergfinkarna och de andra.

Snö och fågelliv

Så kom då snön även till min trädgård - så småningom. Ett nästan decimetertjockt snötäcke vilade över alla mina trädgårdsvänner imorse när vi drog upp rullgardinen. Dessutom är det kallt 5-6 minusgrader hela dagen. Tur då för växtvännerna att de har sitt snötäcke som skydd. Och jag blir så fashinerad av hur ljust det blir av snö - mörkret blir faktistkt lite lättare att stå ut med. Alldeles ljuvligt!

Eftersom jag inte lyckades med att ta mej till jobb idag (ishalkig E6:a - huu!), så har jag jobbat här hemifrån i stället. Mellan varven har jag kunnat njuta av alla fåglar som besöker våra fågelbord. De är så otroligt fina mot den alldeles vita snön. Gamla pilfinks- och gråsparvsvänner har sina små dispyter:

Och en ny bekantskap för denna säsongen: Den praktfulla bergfinken - som trots sin oräddhet verkar ha ett och annat problem med att inrätta sig kring matbordet. De andra har en förmåga att vilja köra bort den, men den verkar oftast inte bry sig särskilt mycket utan sitter lugnt kvar:

Men ibland får visst även berfinkar nog:

Vi har också haft fler grönfinkar än vanligt, ett par bofinkar (de brukar inte komma fram till fågelbordet, utan hålla sig en bit bort - men idag kom de) och några koltrastar till. Sparvhöken har också varit här på besök. Den är verkligen inte rädd - satt kvar på hängrännan ett par meter bort från altandörren när jag öppnade och gick ut. Väldigt fin med sina gula ben. Och en otroligt snabb och skicklig flygare. Verkade inte som den fick något napp idag, precis.

Och det är ju så när man matar småfåglar - man matar sparvhökar också. Men de ska ju också finnas och då måste de ju faktiskt äta också. Så jag väljer att fashineras av den - trots allt. Dessutom har den en tämligen kortvarig effekt på småfåglarna - det tar inte många minuter efter att höken är borta tills att det är fullt vid maten igen.

Regnmätaren i glas - som jag var väldigt glad för - frös sönder idag. Trist - men så går det väl när man som jag envisas med att inte ta in den trots vintern. Dottern hittade bitarna - och verkade lite nedstämd även hon, faktiskt. Kan ju dessutom vara så att den inte alls frös sönder. Utan att någon tappade den - i plattorna på altanen. Hoppsan! Sånt man får räkna med när man låter barn få röra sig fritt i sin trädgård - och jag skulle alrdig få för mej att ha det på något annat sätt.

Och så undrar jag lite över hur snödropparna har det under snön. Säkert alldeles förträffligt - dessa survivors utan motstycke.

Snödroppar!

Jag kan meddela att det finns hopp - även denna vinter. Snödropparna har tittat upp i trädgården! De gör alltid samma sak med mej - skjuter iväg startskottet för det nya året, oavsett vart på kalenderåret vi befinner oss. Så nu har det börjat! Nu är det inte långt kvar till frökataloger, plantönskelistor, pelargonsådd och omplantering av krukväxterna. Och jag undrar om jag någonsis sett snödropparna såhär tidigt - de brukar synas efter nyår. Här är i alla fall min härliga och välkomna nyårssymbol:

Jag och tillfrisknande dotter (halsont och hög feber) har skrotat lite i trädgården idag - och haft det alldeles ljuvligt! Fåglarna har fått mer mat, fågelbaden blivit skrubbade och påfyllda och alla ruttna prydnadspumpor som vi haft lite varstans är nu komposterade och väntar på att bli ny, härlig planteringsjord till vårens och sommarens odlingar. Dessutom har jag skördat purjolök som fortfarande är fin - härligt med vintergrönsaker. Kvarnbytigern gjorde oss sällskap på våra trädgårdsrundor - och i äppleträdet är man ju lite närmre alla fåglarna:

Det är inte bara snödroppar och purjo som växer denna drivhusvinter. Jag har ryckt tistlar, gräs och maskrosor i trädgårdslanden idag - de verkar gilla värmen. Ruccolan är fortfarande fin - vi är självförsörjande på den (otroligt i december - men härligt!). Dagliljorna slår skott och någon form av minipåsklilja visar också upp ett par blad ovan jorden. En av våra luktärter har inte gett sej än - växer och växer och växer även om den har slutat att blomma. Vi har krassefrön som grott och växt till en riktig liten planta. Buxbomen slår nya skott och aklejorna har också börjat att rista ut sina fantastiska spetsbladrosetter:

Vid fågelbordet hade vi besök av Hedvig idag - och jag lyckade dessutom att få med henne på bild (även om det blev lite sisådär med kvaliteten - jag övar mej fortfarande på att använda mitt nya 70-300-objektiv - jättekul!). Som vanligt är det jordnötterna som hon vill åt. Jag konstaterar också att Hedvig är mycket oräddare än maken Hubert - han syns inte till alls så ofta och flyger bort så fort man kommer ut i trädgården. Hedvig kan mycket väl sitta kvar och titta tillbaka på mej en stund - som om hon inte riktigt får ihop vad jag gör där. Och det kan man ju fundera över - även om man inte är en större hackspett. Hackspettarna har verkligen en karaktäristisk flykt - de flyger liksom i bågar - tar några vingtag och glider sedan i en lite neråtgående båge. Och så hör man deras rätt vassa "klytt, klytt" - ofta i flykten. Här är Hedvig:

Och gråsparvarna är verkligen många! De håller gärna ihop med pilfinkarna, men idag har det mest varit enbart gråsparvar här faktiskt. Dottern som hjälpte mej att fylla på fågelmaten idag, hällde ut lite solrosfrön på marken - och sedan såg det ut såhär:

Inomhus har jag upptäckt en knopp i en av våra orkidéer. Det var tydligen dunderkur att bo ute över sommaren, som den har gjort. Det är en mörkrosa brudorkidé som faktiskt har varit lite svårflörtad med att få att blomma om. Men nu har den en stor och fin stängel med en massa knoppar på. Såhär ser den ut:

Och nu när alla bladen fallit från hasseln, ser man att det ska komma en vår - även i år. Det finns alldeles fullt av hängen som ska pollinera de små, små röda honblommorna till våren så att det blir nya hasselnötter. Än så länge är det hårt, hårt knutna och väldigt små - men i februari spricker de och blir till långa och dinglande "bananer":

Inneblommor och utefåglar

Äntligen har det blivit december! Visst är det fortfarande novembergrått (jag längtar förtvivlat efter frostiga mornar - men vad gör man?), men nu har vi ljus i trädgården på kvällarna och adventsstakar i fönstren. Och på mina fönsterbrädor blommar amaryllisar (röda och vitrosa), azalea och tazetter. Idag inhandlade jag också mina två första hyacinter - jag älskar dem verkligen! När de blommat över sparar jag lökarna och gräven ner till våren på ett särskilt ställe utanför tomten i våran lilla dunge - blir alldeles lagom vilt och återanvänt. En av hyacinterna fick bo utanför vår vardagsingång tillsammans med den otroliga julrosen (den dränkta och knoppiga) och mina betongkrukor som nu börjar bli härligt gröna av mossa och alger:

Det är också praktiskt med mossa i gräsmattan såhärårs - den blir superfin i krukan med hyacinter, tazetter och amaryllisar. Man måste tänka positivt.

Mina amaryllisar är en fröjd just nu. Min "Red Lion" är verkligen en röd lejonjätte med fyra enorma blommor på en stängel. Den dominerar verkligen vårt burspråk vid matbordet. Rosa- och vitstrimmiga "Sydney" med lite grön mitt är också en skönhet - om än en lite diskretare sådan. De två lökarna från Lilla fiskaregatans trädgårdsbutik i Lund har kommit med vardera två knoppar - den ena med en suuuperlång stängel (fick nog lite mycket vatten - hm), men visar inte färg ännu. Spännande är det!

Jag matar fåglarna också. Men svart solrosfrö. Det diskuteras ju huruvida fåglar verkligen äter detta och att de bara vill ha strimmigt solrosfrö. Det verkar dock inte vår fågelpopulation veta något om - för de äter och äter och äter. Jordnötterna är populärast, tätt efter följer hampafrön och sedan solrosfrön. Det hör också till årstiden at S. ska svära och muttra lite över fåglarnas matnota och fälla någon underfundig kommentar om stjärnor i Guide Michelin för pilfinkar. Men sånt får man ta - och liksom sätta sej lite över. Jag tror att det danar ens fågelmatarkaraktär.

Jag har också läst på Sverigens Ornitologiska Förenings hemsida (http://www.sofnet.org/ - jättemycket bra information!) att solrosfrön tydligen är billigast och bäst på Lidl - 99 kronor för tio liter - och det är billigt! Jag ger 249 kronor för 20 liter på Coop Forum (Wessels) och det är inte heller så tokigt. Alltid lika roligt varje år att jaga billigt och bra solrosfrö. Ungefär som när min morfar jagade billig potatis i Helsingborg (på moped - med föresatsen att minimera antalet rödljus eftersom han fick motorstopp om han behövde stanna - jag vet, jag har cyklat bakom honom).

Vi har haft premiärbesök av en av våra större hackspettar i helgen - jag fick fråga barnen om hur det nu var man såg skillnad på dem (sonen tittade trött på mej och sade: Det var Hubert, mamma - fläcken i nacken - kommer du inte ihåg eller? Du har ju lärt mej det!). Så Hubert har nu inte bara hörts utan även synts. Jordnötter stod på hans meny - som alltid, tycker jag. En liten gärdssmyg hade vi också här i helgen - den är verkligen liten! Och så den ständiga talgoxen vid alla mina matningsanordningar:

Och det finns fortfarande grönt i trädgården. Grönkålen och persiljan växer (dessa obändiga historier) och vår spanska körvel är det också liv i än:

Och det finns det som inte är grönt som är vackert ändå. Vi har en clematis, "Summer Snow" (en av alla favoriter - blommar sååå länge och drösslar små, små blad överallt och gör skäl för sitt namn) som klättrar på huset vid vår altan och som nu är en fantastisk brunsvart skepnad som ramar in våra fönster:

Och så har min vindmätare blåst ner och dessutom gått sönder. Väldigt trist eftersom jag varje dag har för vana att kolla in en massa väderdata (vi är ju alla olika). Men som tur är går det ju att köpa nya separata vindmätare och koppla till min väderstation - hurra! Men hur återvinner man en vindmätare? Plast, elkablar och metall i en enda röra, liksom. Och inte ens i närheten av att kunna klassas som en förpackning.