Snö och fågelliv

Så kom då snön även till min trädgård - så småningom. Ett nästan decimetertjockt snötäcke vilade över alla mina trädgårdsvänner imorse när vi drog upp rullgardinen. Dessutom är det kallt 5-6 minusgrader hela dagen. Tur då för växtvännerna att de har sitt snötäcke som skydd. Och jag blir så fashinerad av hur ljust det blir av snö - mörkret blir faktistkt lite lättare att stå ut med. Alldeles ljuvligt!

Eftersom jag inte lyckades med att ta mej till jobb idag (ishalkig E6:a - huu!), så har jag jobbat här hemifrån i stället. Mellan varven har jag kunnat njuta av alla fåglar som besöker våra fågelbord. De är så otroligt fina mot den alldeles vita snön. Gamla pilfinks- och gråsparvsvänner har sina små dispyter:

Och en ny bekantskap för denna säsongen: Den praktfulla bergfinken - som trots sin oräddhet verkar ha ett och annat problem med att inrätta sig kring matbordet. De andra har en förmåga att vilja köra bort den, men den verkar oftast inte bry sig särskilt mycket utan sitter lugnt kvar:

Men ibland får visst även berfinkar nog:

Vi har också haft fler grönfinkar än vanligt, ett par bofinkar (de brukar inte komma fram till fågelbordet, utan hålla sig en bit bort - men idag kom de) och några koltrastar till. Sparvhöken har också varit här på besök. Den är verkligen inte rädd - satt kvar på hängrännan ett par meter bort från altandörren när jag öppnade och gick ut. Väldigt fin med sina gula ben. Och en otroligt snabb och skicklig flygare. Verkade inte som den fick något napp idag, precis.

Och det är ju så när man matar småfåglar - man matar sparvhökar också. Men de ska ju också finnas och då måste de ju faktiskt äta också. Så jag väljer att fashineras av den - trots allt. Dessutom har den en tämligen kortvarig effekt på småfåglarna - det tar inte många minuter efter att höken är borta tills att det är fullt vid maten igen.

Regnmätaren i glas - som jag var väldigt glad för - frös sönder idag. Trist - men så går det väl när man som jag envisas med att inte ta in den trots vintern. Dottern hittade bitarna - och verkade lite nedstämd även hon, faktiskt. Kan ju dessutom vara så att den inte alls frös sönder. Utan att någon tappade den - i plattorna på altanen. Hoppsan! Sånt man får räkna med när man låter barn få röra sig fritt i sin trädgård - och jag skulle alrdig få för mej att ha det på något annat sätt.

Och så undrar jag lite över hur snödropparna har det under snön. Säkert alldeles förträffligt - dessa survivors utan motstycke.