Morgondimma och krassefrosseri

"Men det är en under bar morgon,

en underbar dag.

Se hur solen tar sej upp än en gång,

över ett skimrande hav."

Jag lånar ord av Ulf Lundell (från senaste skivan - SÅ bra! - han är en av de musikaliska husgudarna) för att beskriva min trädgårdskänsla idag. Jag har haft den låten i mitt huvud hela dan idag...

Jag har inget skimrande hav att se ut över, men i morse skimrade verkligen hela trädgården - i massor av dagg och inbäddad i dimslöjor. Alldeles förtrollande! Det är så ljuvligt med dessa höstmornar efter en kall natt (nio plusgrader) - luften är så kristallklar och med solen som letar sej upp allt högre. Dessutom bäddade dimman in morgontrafiken på motorvägen som vi ser från vår trädgård, såhär såg det ut med travhästarna på väg ner till Jägersro:

Och så många växter som ser helt annorlunda ut inbäddade i tusentals daggdroppar - nästan som rimfrost fast med runda vattendroppar i stället för vassa iskristaller. Och med ett mycket tydligt budskap: Sommaren är slut och snart kommer det faktist att vara rimfrosten som gör slut på krassefägringen. Men det gör - som tur är! - inte septemberdagg:

Jag älskar krase och just nu är den helt klart en av de riktigt stora färgsprakarna i min trädgård - i härligt maffiga nyanser av orange, gult och rött bidrar de till den mustighet och rättframhet som kännetecknar Pärleporten just nu. Jag bara älskar det. Häromdagen var jag ute hos krassen i regnet:

Jag skördar fin sallad just nu - isbergssalladen är krispig och vädligt populär i hela familjen. Rucolan är härligt pepprig och min och S:s favorit till det mesta - tomat, kolja, serranoskinka, entrecote, köttfärssås, lax...ja, till det mesta. Det är en härlig känsla att i september vara självförsörjande på sallad.

Och det är härligt med fint väder. Det har varit ett flertal dagar med sol - ljuvliga bonusdagar av sommaren. Idag satt jag på altanen i solen och läste - med min röda favorityllepläd att sitta på och med Kvarnbytigerns svans strykandes längs benen då och då. En så trevlig närvaro - han är där utan att göra för mycket väsen av sej och utan att pocka på min uppmärksamhet så särskilt mycket. En klapp kan han tänka sej - på väg mot diverse äventyr som han ju verkar vara jämt. Näbbmöss verkar vara ett populärt utflyktsmål...

Jag plockar astrar och luktärter - och ju mer jag plockar, desto mer blommar de. Fantastiska skapelser som - precis som rucolan - gillar att man går åt dem med saxen rejält med jämna mellanrum. Jag kan inte säga att jag kan identifiera mej med deras utmärkande drag - men jag gillar dem verkligen för deras stabila tillvaro i min trädgård! Och för luktärternas doft när man tar in dem. Jag glömmer hur de doftar varje vinter och blir varje sommar (och höst) lika överraskad av den helt otroliga väldoften. Och perfekt att plocka in och sätta i vas i badrummet när man ska ha gäster.

Jag har fina röda rosor - de brukar imponera på mej ända tills frosten. Jag tror att de är "Ingrid Bergman" (de fanns här när vi flyttade in). Och de är alldeles sagolika insvepta i morgondagg:

Jag njuter också av att gå en kort sväng iträdgården varje morgon på jakt efter morgontidningen (JAG vill hämta - S och jag för lite krig om den sysslan just nu...). Än finns det en och annan "Gardener`s delight"-tomat att mumsa på längs garageväggen ut mot brevlådan. Och lukterna är så fantastiska såhär års: Jord, fuktighet, luktärter, ruttna växtdelar, hög och klar luft - ja, ljuvligt.

Och så njuter jag när jag kommer hem på kvällen efter intensiva arbetsdagar (som det är mycket av just nu) och känner mej som en kalv på grönbete när jag tar en tur genom min Pärleport. För då är den precis en Pärleport för mej - paradiset. Och här. Hos mej!