Mörker och kaninlykta

Så skriver vi november - och det känns som om mörkret verkligen är på väg hit. När sommartiden försvann, så försvann ju även en timme dagsljus på kvällen. Och många dagar har dessutom varit gråa och mörka med regntunga skyar. Så har det varit idag och eftermiddagen i trädgården har varit gråmulen - fast med spännande dagrar. På bilden ovan är vår nyaste rabatt, lilla sittplatsen och den gråa novemberhimlen.

James (vårt James Grieve-träd), breder numera ut sina kala grenar över trädgård och kaniner (de har bur och tillhåll under honom). Alla löv är borta och det är så fint att se alla knotor, knoppar och smågrenar avteckna sej tydligt - mot gråhimlen, till exempel:



De mörka kvällarna betvingar vi så gott vi kan med eld och ljus - och det går riktigt bra. Det är härligt att elda i kakelugnen och tända en massa ljus när mörkret häckar därute. I trädgården tänder jag också lite ljus - oljelyktor och värmeljus. Kaninerna har fått en egen lykta i James (såklart!) - effektfull efter en regndag:



När det fortfarande är ljust ute är det härligt att sitta med kaninerna under James och bara vara i trädgården just nu. När all växtlighet stannat av inträder ett sådant lugn - det känns nästan som om det ska vara för evigt. Inga plikter kallar och nu när löven trillat av så framträder grundstrukturen i trädgården så mycket tydligare. Nu ser jag rabatternas egentliga former utan översvallande grönska som förvillar - och helt plötsligt träder mina buxbomsklot fram igen i myntarabatten (att kloten överlever där sommartid bland alla kvävande, tokväxande myntor är snudd på sensation!) och rabatten blir lugn och städad igen.

Fåglarna vågar sej fram för att proviantera solrosfrön när jag sitter alldeles stilla. Då kommer de så nära att jag kan se alla detaljerna i fjäderdräkten - och hur de lite fundersamt iakttar mej med sina svarta oljeögon. Såklart är blåmesen modigast - kommer fram snabbast och vågar sej närmast. Rödhaken följer mej - ständigt på jakt efter de insekter som jag jagar upp. Och gediget nyfiken, tror jag.

Vårt faluröda staket framträder också tydligare. Tillsammans med odlingsbäddarna i samma färg ger de en härlig stadga i trädgården. Dessutom är falurött fantastiskt vackert tillsammans med höstfärger - exempelvis hasselns och krusbärets (de få buskar som ännu har bladen kvar):




Krusbärsbusken har alldeles fantastiska färger:



Och jag och barnen har börjat längta efter snön. Varje gång som det pratas om snö i väderleksrapporterna, så hoppas vi. Än så länge har vi ju blivit besvikna - den enda snö vi har haft är en halvtimmes blötsnö som lade sej över hagtornshäcken (som fortfarande hade bladen kvar - en underlig syn!).

Den blötsnön smälte lika fort som den kom. Men den riktiga snön kommer - så småningom. Så länge kör jag med vinterdäck.

Pulskänning och sollöv

När vi vaknade igår efter höstens första storm, hade vi fått en alldeles prickig trädgård. Överallt låg det massor av nerblåsta löv: "Titta, vad vackert!" utbrast dottern när hon tittade ner på vår gräsmatta från sitt fönster på övervåningen. Jag höll med henne - allt detta nya och gulprickiga var verkligen vackert. Kvällen innan fanns det bara några få löv trädgården och på väg hem från jobbet när jag satt i bilen på E6:an så tänkte jag just på alla löv som faktiskt satt kvar på träden. Särskilt körsbärsträden var då så härligt lysande gula - stod man under grannens körsbärsträd var det som att bada i sol även en gråmulen dag.

Igår morse fanns hela härligheten på marken - förvandlat till soldrivor över en natt! Jag tycker att det är något alldeles speciellt med att vara med om sådana korta och förgängliga ögonblick som fångar årstidernas skiftningar. Jag var så tacksam att jag var ledig igår och fick gå omkring i min trädgård och kratta löv hela eftermiddagen och verkligen vara mitt i den pågående hösten. Det är som att vara i trädgården i skymningen - det känns som om man är mitt i varandet och har fingret på trädgårdens puls och känner hur blodet regelbundet passerar där under ens fingertoppar. Livgivande och beroendeframkallande.

Här är vår prickiga gräsmatta innan min krattas arbetsinsats:

Och här är en del av soldrivorna:

Jag tycker alltid att träden ser lite nöjda och lättade ut på hösten efter lövfällningen. Det är som om de nu tycker att de verkligen kommer till sin rätt - utan att de där fluffiga och gröna bladen tar hela föreställningen. Det är befriande att titta på ett naket träd - man ser så tydligt hur grenarna löper bredvid varandra och bildar det mösnter som karaktäriserar hela trädet.

Och så bli Skåne ännu skånskare, tycker jag. Det är i ålamörkret och de gråtunga dagrarna som man ser vilken obändig karaktär vårt landskap har. En åker kantad av svarta träd som avtecknar sej mot en blygrå novemberhimmel är så vackert - på ett slitstarkt och evigt sätt. Och då blir jag alltid så sugen på gås...

Här är grannens körsbärsträds vackra grenar - med knoppar som ska blomma nästa vår (som ju är här så oändligt mycket fortare än vi anar):

De sista guldgula bladen sitter kvar:

På framsidan har vi en stor singelyta bredvid vår gård. Den är underhållsmässigt väldigt praktisk - men också rätt trist och händelselös. När jag häromdagen läste en bok om feng shui så slog det mej att vår gård ju ska räknas in i huset när man lägger den traditionella baguan och delar in huset i olika fält som står för olika saker. Då kommer vårt "stöd i livet"-fält precis på vår stenlagda gård - och på denna tråkiga singelhörna. Så kan man ju inte ha det.

Så jag drog fram den faluröda bänken (den är skavd - men jag älskar växtgrönt, stenfärger och falurött tillsammans - jag får ge mej på att måla till våren) och befriade en av mina hemmagjorda växtstrutar (tre armeringsrör med en hönsnätsboll på toppen) från nervissnade sommarblommor och satte ut dem i singeln. Vid armeringsväxtstödet planterade jag en murgröna och så hängde jag en ljuslykta i mitten (tänk att kunna tända den när man behöver lite extra stöd i livet). På andra sidan bänken satte jag ett litet vattenbad som sonen gjort och planterade en anagrambräken som jag fått av min mamma. Och genast har jag fått en levande singelhörna som har en naturligare kontakt med övriga huset - voilá! Här är anagrambräkenhörnan med diverse höstlöv:

Vinbärsbuskarna har varit vackra länge i höst. De har lyst gula och haft svagt roströda ådringar i bladen - så vackert mot den mörka jorden och den nästan svarta stammen. Men i natt hamnade alla löven på marken - och där blir de ju faktiskt så småningom till nya vinbärsblad (och vinbär - mums!). Här är blickfånget (ett av trädgårdens längsta) från vinbärsgången:

Fåglarna verkar glada för att vi dukat fram vinterhalvårets buffé till dem. Bland besökarna finns blåmes, talgoxe, grönfink, pilfink, gråsparv och fasan. Då och då kommer några bergfinkar och tar ett och annat solrosfrö. Rödhaken håller sej i utkanten av matningen - men i går morse såg jag att han var framme och norpade till sej ett solrosfrö innan de andra fåglarna hade vaknat. Den större hackspetten hör jag varje dag och jag har sett den också vid ett par tillfällen, men inte vid matningen. Koltrastarna äter fallfrukten under äppleträdet (James). Allt under uppseende av kaninerna som verkar tycka att det är rätt underhållande med all uppståndelse kring fågelbordet:

Lövstudier och presumtiv rimfrost

Ett stort fång med rosenskära står på vårt soffbord. Det känns som om en liten, liten bit av sommaren finns kvar där nånstans bland alla rosa kronblad. Sommar mitt i oktober - för mej nästan ännu mer välkommet än sommaren själv.

Ja- rosenskärans rosa blommor gör sej verkligen mitt i allt det gul-orange-röd-gröna som härskar i trädgården just nu. Det är rena färgterapin att gå en runda i trädgården vid denna tiden på året - alla härliga höstfärger gör så gott på både hornhinnan och i själen. Nästan som elden i kakelugnen:

Katsuran är en av de växtvänner som nog ståtar med flest färgkombinationer på bladen just nu. Alltifrån rosarött till knallgrönt kan man hitta - vilket skådespel! Det ska dofta pepparkaka när katsuran fäller sina blad, men här finns inte tillstymmelse till pepparkaksdoft. Inte än, i alla fall. Kanske den kommer? Men fin är vår katsura i alla fall - med eller utan pepparkakor:

Frosten har ju uteblivit än så länge - det närmaste vi har kommit frost var 1,4 plusgrader och vitt garagetak hos grannen en tidig morgon förra veckan. Så många blad sitter kvar på träden - och en hel del sommarblommor fortsätter att blomma. Idag såg jag dessutom flera lila luktvioler i blom - och vitplister! Krassen och luktärterna har tagit fart igen och blommar väldigt fint just nu. Jag kan inte låta bli att hoppas att fosten ska komma en riktigt fuktig natt - tänk rimforst på alla dessa sommarblommor! Vilket sorti!!

Och kanske är det för att vi inte haft så många disiga dagar som jag verkligen har njutit när de har varit här. Blygrå himmel, smådisigt och ljumma vindpustar har känst helt rätt för mej i höst - och är dessutom ett ljuvligt väder att vara ute i. Med spännande dagrar som här över hästhage och hasselhörnan:

Såhärårs brukar också mina växthusdrömmar ta fart - och så även detta år. I flera år har vi gått och funderat över var vi ska placera ett framtida växthus - och hur det ska se ut. Häromdagen var jag på Classicum (http://www.classicum.se/) och pratade med Marie där om hur vi skulle kunna lösa mina idéer - och hon tror att det går! Nu ska kommunen också övertygas - det krävs nämligen bygglov för att göra både växthus och överbyggd altan så som vi vill göra. Så jag drömmer och planerar lite till. Och tröstar mej med att planeringstider är ljuvliga - allt verkar vara möjligt och det är så kul att fundera över alla olika presumtiva lösningar. Och så härligt drömma om soliga sensommardagar i en fåtölj i växthuset - bredvid vinterförvarade pelargoner och under vinstocken. Där ska jag sitta med ett glas vin och läsa trädgårdsböcker. Ja -det kommer att bli bra! Och Marie på Classicum rekommenderar jag verkligen - kunnig, trevlig och rejäl.

Fler drömmar har det varit tid för - idag har jag beställt lökar så det har stått härliga till. Jag gjorde det på Lilla Fiskaregatans trädgårdsbutik (http://www.lillafiskaregatanstradgardsbutik.se/) - och det klarade jag mej bra på. Jg har bland annat beställt en alldeles förtrollande ljusblå bägarkrokus och mer lila kirgislök (som jag verkar ha svårt att få nog av). En vit orkidénarciss slant också med - det är något speciellt med vita narcisser, tycker jag.

I rabatterna vilar ett härligt lugn just nu. De mustiga höstfärgerna verkar svepa in alla växter i ett härligt, lite dåsigt oktoberlugn - och de ser ut att trivas riktigt bra. Här är altanrabatten just nu:

Idag avslutar jag med fler höstblad. Först nästan tranparent klematis:

Och så vår dvärgsyrén i höstfärger:

Och ute på gräset faller löven. Det syns inte att jag räfsat ihop och burit bort fem korgar löv i förmiddags. Men - vad gör det i vår när jag förhoppningsvis har mitt växthus?

Höstsammet och kaninpuffar

Oj! Lika plötsligt som sommarvärmen försvann i början av augusti - lika plötsligt kom hösten i år på något vis. Efter en relativt kylslagen sommaravslutning så verkade det som om den där höstliga känslan kom smygande på en på nåt sätt: Helt plötsligt låg det gula löv på gräset, var mörkt både på mornar och kvällar och nästan för kallt med de ankellånga byxorna (även om jag alltid hålle ut lääänge).

Men jag gillar hösten. Svampturer i skogen, dimmiga mornar när solen bryter igenom, lönnarnas fantastiska höstfärger, grönsaksskörd, sommarblommor som blommar och blommar, äpplefrosseri - härliga saker! Jag räknade mina blommade rosor idag och kom fram till att hela fyra sorter blommar fortfarande här hós oss - New Dawn, The Fairy, Carl Philip och Cordes. De står i rabatterna som knallröda eller ljusrosa härligheter - envist trotsande årstiden. Här är Ingrid Bergman och New Dawn:

Ringkragar och rosenskära blommar också fortfarande här. Jag har lovordat ringkragen innan, men måste verkligen göra det igen. Den har blommat nonstop i tre månader nu - alldeles fantastiskt! Dessutom är det en rolig och hållbar snittblomma. Tänk vad mycket man kan få ut av att slänga ut innehållet i en fröpåse på en kal jordyta i rabatten. Underverk!

I höstrskrud ser också vår trädgård så härligt mustig och fyllig ut. De gula, bruna och röda nyanserna blir verkligen effektfulla avbrott i all grönska och det ser så mjukt och härligt ut - som stora sjok med sammetstyger i jordiga, maffiga färger. Fuktiga mornar förstärkts sammetskänslan av daggen. Här är vår utsikt från altanen just nu:

Och vårt stora, härliga äppleträd fullkomligen dignar av alla äpplen - i vanlig ordning. T. som har hästarna utanför oss säger att det äppleträdet alltid bär mycket frukt - och han har gått här i åtskilliga år. Om vi tittar tillbaka på våra fem år vid trädets sida så kan vi ju bara konstatera att det stämmer. Dessutom vet vi nu vad det är för sort - ett James Grieve är det som tronar hos oss. På Äpplets Dag i Kivik i helgen så tog pomologen det direkt när han tittade på våra medhavda äpplen hemifrån. Imponerande! Jag har alltid tyckt att trädet är en hon, så jag går här och försöker förlika mej med att hon i själva verket heter James. För om det råder det nämligen inget som helst tvekan - det är en James. Och jag har fått en man till i mitt liv - tror jag. Såhär ser "honhanhen" ut just nu:

Fågellivet har också antagit en höstligare skepnad i trädgården. Rödhaken är tillbaka och nya favoritplatsen är på staketet vid kaninernas inhägnad. Han verkar gilla sin nya utsiktsplats - och kaninerna bligar nyfiket på honom. Jag har både hört och sett den större hackspetten här och har hört den flera gånger i Bokeskogen med. Talgoxar, blåmesar, pilfinkar och gråsparvar äter gärna av gammalt bröd som jag läggr ut på vårt fågelbord. Svalorna försvann häromdagen och stararna drar runt i stora och svirrande flockar. Jag och dottern var på Granngården idag och provianterade kaninfoder - och kastade ett getöga på utbudet av fågenfrö, såklart. Jag funderar övern skalat solrosfrö - onödigt i alla fall för våra fåglar, som knäcker de hårdaste svarta solrosfröskal. Härdade i den tuffa Kvarnbyskolan, kanske? Jag ser också att det är billigare med solrosfrö än med vildfågelblandning (jag har inte priserna i huvudet) - en eloge till http://www.granngården.se/ för det! Jag köper nämligen solrosfrö och hampafrö var för sej -superbra, tycker jag. Det äts upp här och man slipper en konstig matta av vete och annat överblivet som gror under fågelmatningen från det som inte blir uppätet.

Men än är ingen fågelmat inhandlad. Det får allt bli kallare först.

Våra kaniner blir allt tamare. Det är ett envetet jobb med att fostra små kaninliv till sociala familjemedlemmar. Efter rivmärken på underarmar och avbiten dragkedja på fleecetröjan så är det lätt att tycka att man har tagit på sej en omöjlig uppgift. Men det går framåt - nu är de lätta att fånga när de ska in från sin "hage" och de blir inte alls lika rädda längre. De börjar också visa lite uppskattning när man klappar dem och kliar dem bakom öronen. Lilo är fortfarand lite räddare, men Wendy tycker det är helt ok. De är också betydligt lugnare när jag har dem i knäet - Wendy har också börjat sträcka sej upp mot mej och puffa lite på mej. Jag trodde verkligen inte att jag skulle fästa mej så vid två små kaninliv som jag gjort. På mornarna går jag alltid ut en sväng till dem och ger dem lite grönt och var sin morot. Då väntar de med tassarna på gallret och är så fantastiskt mjuka och härliga att klappa. Tänk vad härligt det är att få leva med små djurliv så tätt inpå sej.

Och snart får gärna frosten komma. Jag vill nämligen göra grönkålssoppa!

Hästskrock och kaninklättring

Så är man då en arbetande person igen. Alla semestrar har ju ett slut - vemodigt och bra på en enda gång. Vemodigt för att jag inte är ledig längre - och får träffa min familj sådär överdådigt mycket längre. Och bra för att jag gillar att komma in i vardagslunket igen - och får göra något annat än att träffa min familj sådär överdådigt mycket... Hur underbart det än är, så är det en härlig men underlig pesudotillvaro på semestern - vi som är så vana vid att alla har sitt att pula med och att sammanstråla lite här och var. Plötsligt har vi eoner av tid vid varandras sida! En härlig pseudotillvao när man vant sej - men var sak har sin tid.

Och som semesterfirare emeritus är jag ju också ledig på onsdagarna - så även idag. Helt plötsligt blir denna dag så speciell. Inte tokigt alls! En sådan riktigt speciell och regnig onsdag har passerat här idag och jag och dottern har mest varit inne och tittat på den blöta trädgården utanför. Färger förstärks i regnet och alla gröna toner blir intensivare och tydligare. Lite engelskt sken har lyst över min Kvarnbyträdgård idag, helt plötsligt.

Men regnet gav sej och vi fick några timmars uppehåll i efternmiddags. Dottern skurade plattorna på altanen (en nyfunnet jobb som det verkligen finns behov av efter att man använt gatkritorna på plattorna...). Jag klippte vissna rosor i "The fairy" och utblommad lavendel. Vilken väldoft att arbeta i! Såhär ser väldoften ut i disig onsdagsdager:

Våra kaniner, Wendy och Lillo, verkar bli lite slöa när det regnar. De ligger mest och slappar och tvättar sej - när de inte mumsar på hö och maskrosblad som dottern ger dem. Idag när det slutade droppa uppifrån, kvicknade de snabbt till och var pigga på att skutta runt i sin inhägnad som vi byggt till dem utanför deras bur. Vi har satt ihop kompostgaller - men jag tror att det är en tidsfråga innan vi har minst en kanin utanför dessa kaninbegränsningar. Våra kaniner kan nämligen inte bara hoppa (väldigt högt, dessutom) - de kan även klättra. Wendy hade nästan klättrat ända upp till kanten idag och tittade förnärmat på mej när jag lyfte ner henne igen (jodå - kaniner KAN se förnärmade ut). Här är de i tryggt förvar inne i sin bur igen - våra ljuvliga , supermjuka små klätterniner:

Dottern älskar verkligen sina kaniner. "Tänk att de äntligen är här, mamma!" sade hon senast idag - och då har vi ändå haft dem i snart två månader. En fantastisk upplevelse att se kärleken mellan djur och barn växa sej allt djupare.

De senaste dagarnas trädgårdstid har också kännetecknats av att vi har sammastrålat lite här och var - jag och min trädgård. Jag går förbi tomaterna på morgonen när jag ska ta in tidningen och nu börjar de mogna. Härligt att följa varje dag. På kvällarna doftar kaprifolen vidunderligt och T. son äger hästarna i hagen utnaför lyssnar förundrat på mej när jag försöker förklara vad jag gör ute i mörkret vid hagen vid halvelvatiden på kvällen ("Jo - jag luktar på blommor", säger jag). Hur som helst är T. (och hans hästar) alltid glada över att få en liten pratstund - och det är så ömsesidigt.

Nu börjas också mina frösådda pelargoner att få knoppar som sväller alltmer. Den första började blomma för ett par dagar sedan - "Salmon Orbit" heter sorten och min lilla blommande planta är just nu en av de vackraste skapelserna i min trädgårdsvärld. Inget märkvädigt - och ändå så förunderligt hänförande:

Zonalpelargoner i all sin enkelhet slutar nog aldrig att faschinera mej. Här är ett blad av en annan sort spelargon som jag inte har namnet på (men som jag trots det njuter ohämmat av):

Det är också roligt med lite sprakande färgkombinationer. Nu i augusti känns det helt rätt igen. I juni är jag en regelrätt pastellmänniska som nästan förbannar mina gula rosor bland allt det blåa och rosa i perennrabatten. Men nu faller det liksom på sin plats och kommer till sin rätt på ett annat sätt. Som exempelvis lila themynta och knalligt orange ringblomma i kryddrabatten (TUR FÖR DEM att de inte blommar i juni, säger jag bara...):

Och när det gäller mina önskningar om regn, verkade det ju som att jag blev bönhörd. Häromdagen fick vi nära 50 millimeter regn på ett dygn - och det har kommit mer sedan dess. Och T. i hästhagen säger att september ska bli varm och 25-gradig. Så jag önskar att T. får rätt - och att det regnar på nätterna.

Sensommartid och Hiramsylt

Så skriver vi då augusti. Skymningen faller tidigare, getingarna surrar, äpplena sväller, fjärilarna fladdrar kring syrenbuddlejan - och det där speciella sensommarlugnet smyger sig på.

Jag älskar augusti. Juni och juli är underbara månader, men har ett betydligt högre tempo. I juni exploderar trädgården och odlarsysslorna - frön som ska sås, ogräs som växer helt ohämmat och växter som behöver tuktas. I juli är många lediga och vår sociala tid infaller. Det är så härligt att umgås med alla vänner och släktingar - men det innebär mycket planering, matinköp, kockande och ett antal diskmaskinstömningar. I augusti släpper kraven på att utnyttja varendaste sommarminut och en alldeles särskild lunk inträder. Jag njuter.

Idag har jag röjt lite i våra odlingsbäddar - klippt bort övervuxen sallad och sått ny. Jag har sått isberssallad och vintersallad som klarar några minusgrader. Jag har också påtat ner sockerärter och märgärter som inte blivit sådda tidigare - så jag hoppas på en lååång och varm höst. Jag gödslar upp med lite ny kompostjord innan jag sår. Vi är i stort sett självförsörjande på jord - en vidunderligt kretsloppsansluten känsla att tillverka sin egen jord. Här är odlingsbäddarna efter dagens remake:

När jag fixar i trädgården, blir jag allt bättre på att ta pauser. Det är ju då man njuter riktigt av trädgården. Att sitta och läsa i en solstol vid citronmelissen och höra humlorna surra är alldeles bedåriskt. Här är mitt läsbord:

Jag har också skördat en del. Häromdagen plockade jag ett kilo svarta vinbär på en kvart - otroligt mycket bär i år! Jag kokar Hirams svartvinbärssylt av dem - kokar bären med 5 deciliter vatten och tillsätter sedan ett kilo socker. Är bären lite omogna behövs inte pektin eftersom svarta vinbär innehåller bindande ämnen (vilka vet jag inte). Mina bär var lite för mogna så jag har en rinnande sylt i år - men ljuvligt god!

Jag ha också börjat skörda brytbönor. De ger bra i år och på cirka 1 meter får vi vid varje skörd precis lagom till en middag. Väldigt goda bönor som rekommenderas - de heter "Maxi" och är ett ekologiskt frö från Impecta.

Potatisen fortsätter att ge bra och vi njuter av våra delikatessorter. Verkligen kul med flera sorter att jämföra mellan.

Här är dagens skörd av lök, morötter, potatis och bönor:

Rosorna har verkligen älskat årets värmesommar - våra har blommat (och blommar) som aldrig förr. Till och med våra nysatta rosor har blommat - ljuvliga gammeldags små rosenbakelser som doftat fantastiskt. Klätterrosorna "Nex dawn" har också haft ett kanonår och blommar fortfarande. Idag har jag gödlsat alla rosorna för att de ska orka med att fortsätta blomma. Jag plockar brunnen hästgödsel i hagen utanför och blandar med lika delar kompostjord - riktigt dundermedel för utmattade rosenplantor. Dessutom ett närproducerat och ekologiskt alternativ till köpt rosgödsel.

Hästgödel, kompostjord och nässelvatten är hörnstenarna i vår gödsling. Nässelvatten gör jag genom att låta nässlor stå i vatten i ett par veckor. Det stinkande vattnet som då bildas är otroligt bra att gödselvattna tomater, pelargoner, rabatter och perenner med. Jag blandar cirka en tiondel nässelvatten i vattenkannan. Det stinker - men det är det värt. Förra året fyllde granntjejen en vattenpistol med nässelvatten - som hon sprutade på sej själv. Det tog evigheter innan hon luktade normalt igen - inte att rekommendera! Men kanske är det därför som hon har växt så det senaste året?

Rosor som är fina hos oss just nu, är våra tre enorma plantor av "The fairy". Den är precis så fantastiskt som ofta sägs - bara blommar och blommar och blommar ända tills frosten tar de sista blomklasarna. Här blommar den vid vår altan:

Och så hoppas jag på regn. På sex veckor har vi fått knappt tio millimeter. Men under tiden vandrar jag runt med vattenkannan och vattenslangen. Alltid redo!

Värme och delikatesspotatis

Vilken sommar vi har! Värmen dallrar mellan växterna i trädgården och vattning är den enda kvällsaktivitet vi bedriver. Men ljuvligt är det - alla dessa värmedagar som aldrig verkar ta slut. För det är ju så jag fungerar - tror att sommarlivet kommer att vara såhär tropiskt i år. Jag kommer inte ihåg när vi sist åt inomhus och altanen har verkligen blivit vårt vardagsrum - cykelvekstad, matrum, planteringsrum, lekrum, läsrum, pysselrum. Vindrickarrum. Under parasollet är där vi lever just nu.

På kvällarna sitter jag och S. under parasollet i mörkret och läser och pratar. Jag har börjat lösa korsord - en ny passion. S. kan slita sej - men jag skulle kunna vara ute hela natten. En natt var jag faktiskt det. Då fällde jag upp tältsängen vid lavendeln och sov ute - i 21-gradig skånsk tropisk natt. S, dottern och grannkompisen låg i tält på gräset. Overkligt och helt underbart.

Det där livsbejaknade vattnet kan ju spridas på många sätt.Bästa vattenspridaren är vårt "spjut" som vi inhandlat för 40 kronor på Coop Forum. Den ser verkligen ut som ett spjut och sprider vattnet runt sej i en cirkel. Diametern styr man lätt med vattentrycket. Väl investerande 40 kronor! Och välkomna droppar i trädgården:

Vatten känns livsnödvändigt i trädgården dessa heta dagar. För många år sedan fick jag en zinkbalja och en vattenpump av mina föräldrar i födelsedagspresent. Jag har kompletterat med ett par vattenväxter ( en ofattbart blåblommande iris och en som jag tror heter sköldpaddsört), stenar och vatten - och på altanen utgör detta vårt "porl". Växterna övervintrar - otroligt nog! - i den nästan torrlagda zinkbaljan som står i garaget. Vilka överlevnadskonstnärer! I år tog jag ut porlet i maj, men det egentliga porlet (läs pumpen - den fungerar som ett litet, litet springvattten) installerades inte förrän igår. Kvarnbytigern uppvisade en väldigt snopen min när det helt plötsligt sprutade vatten ur hans vattenhål. Men det får han faktiskt tåla. Här är årets porl med mina egenuppdragna pelargoner framför:

Familjeliver är härligt när vi alla är lediga. Men vissa mornar (förmiddagar?) lyxar jag. Då får barnen äta frukost framför TV:n och jag får äta den i libbstickans skugga. S. äter sin frukost lite här och var - på altanen mest. Jag, trädgården, Sydsvenskan och kaffe med mjölk i - mer än så begär jag inte av livet när det är ljuvlig sommarmorgon. Libbstickan slår någon form av rekord i år - inte varje år den är så stor att man kan sitta i dess skugga! Här är härligheten:

Men trots att Kvarnbytigerns vattenhål numera sprutar vatten, är han en trogen gäst i trädgården. Och han bidrar verkligen med sin närvaro - liksom sparvarna, igelkotten, hästarna - och dotterns nya Rexkaniner, Lilo och Wendy. Dessa varelser är trevliga och sällskapliga sådana som är betydligt tillgivnare än den kanin jag växte upp med (Kalle - som mest låg i buren och var rädd när man kom för nära). När jag kommer ut på morgonen och hälsar på dem från altanen, ser jag två par stooora öron (ja - öronen är verkligen stooora) som spetsas och lyssnar. Och så älskar de oregano och citronmeliss. Här är Lilo - en nyfiken liten krabat:

Grönsaker skördar vi. I år har vi haft otroligt fin isbergssallad som knutut sej i huvuden tidigt och är otroligt god. Den heter "Sonette" och jag har köpter frön i såband - en riktig hit! Vi har frossat i ekoligisk, närodlad isbergssallad - godast med citron, god olivolja och salt. Mmm!

Morötter har vi, men inte mycket mer. Jag gjorde misstaget att använda förra årets överblivna frö. En miss när det gäller morötter som har dålig grobarhet när fröna är gamla. Nu vet jag det. Men vi har fått några och de är i alla fall otroligt goda. Som tur är.

Grönkålen växer och frodas under odlingsduken, som fungerar bra mot kålmaskarna. Grönkålen ska vi så småningom steka lääänge med lök och balsamvinäger. Mums!

Potatis är basvara för oss på somrarna. Favoritsorten är "Princess", som vi ätit så mycket av att sonen börjar sakna pastan. Lite nyttigt då och då, tycker hans odlarmamma (som ju ännu så länge inte odlar durumvete...). "Princess" har gett otroligt bra i år - två stånd har räckt till en middag och stekpotatis till lunch dagen därpå. Jag köpte också en blandlåda med delikatesspotatis på Coop och en av sorterna - "Marine" - provades igår. Den godaste potoatis jag någonsin ätit. Och fullständigt obetalbart att ha två elvaåringar (son med kompis) som lovordar potatisen på sina tallrikar. Så här ser mina odlingsbäddar ut just nu:

Mina tomater var ett sorgebarn. Vi var ju i Kroatien i två veckor i juni. Och vem som helst annars tänker väl att det inte är så smart att själv dra upp sina tomatplantor från frö ett sådant år. Men jag ville, ville, ville. Och så avtalade jag med mamma om att få en del plantor av henne. Och nu har jag riktigt fina tomater i min tomatgång. Jag fick en "Sungold"-planta av mamma och den har redan gett mej tre härliga tomater. Här är min tomatgång:

Bland årets riktiga fullträffar är de blommor jag sått direkt i rabatterna från frö. Ringkrage, rosenskära och nejlika har tagit sej så otroligt bra mellan rosor och daggkåpa. Och med minimal arbetsinsats, dessutom - lite vattning ibland, bara. Ringkragen hade jag ratat som tråkig och skrikig - men i stället fick jag en helt oemotståndlig godisskål!

Och så har jag snöat in lite på solcellslampor. Helt själva lyser de när det är mörkt. Senaste tillskottet är en plasttrollslända som lyser blått i mörkret. Anskrämlig, men jag föll pladask för den:

Egotrippar och kålplantor

Just nu har jag en trädgård som är full av torra björkhängen och avblåsta små blad. Jag gillar verkligen inte hård blåst (jag blir orolig och småretlig - ett farsarv) och det kan inte alla nyutslagna blad göra heller. Nu ligger tusentals av dem i vissna drivor på vår gård och i hörnen på altanen - sorgligt korta liv!

Men även blåst avtar. Och många blad verkar ju ändå sitta kvar på träden -puh! Dessutom tittar ju solen fram då och då. Idag har jag suttit på altanen i solen med dottern och grannkompisen (en kort stund - sedan bar det iväg på sparkcyklarna igen för deras del) - härligt!

Det är dubbelt, mitt trädgårdsliv. Jag njuter så av att ha familj och vänner kring mej i trädgården och se att de trivs där. Dessutom är det en vädligt bra umgängesplats - allt blir lite mer avspänt. Det är enkelt att föra lätta och kloka samtal i en trädgård - jag tror att det är växterna som gör att man slappnar av. Och det är ljuvligt att se barnen leka i grönskan - och märka att de tycker att det är en riktigt bra lekplats. Jag njuter av att göra gemensamma projekt tillsammans med maken i trädgården - planera och jobba ihop och sedan vara stolta. Tillsammans.

Men samtidigt fungerar trädgården som en enda stor egotripp för mej. När jag jobbar alldeles själv i trädgården händer det något i mitt huvud. Alla tankarna verkar "hitta hem" igen och hamna på rätt plats. Att ensam gå och vattna i trädgården eller sitta med kaffet under äppleträdet får mej att känna ett så stort inre lugn och en speciell sorts harmoni som jag inte är i närheten av att känna i någon annan situation. En frihet. Mental, jordisk vila. Här är vårt fantastiska äpleträd i full blom - så som det såg ut häromdagen (innan blåsten):

Just den mentala vilan är viktig för mej när det gäller trädgården. Jag vill inte städa i trädgården när jag rensar ogräs. Att klippa gräset ska inte vara som att dammsuga. Kraven ska styras av det jag - och vår familj - själva har satt upp. Jag ska må bra och ha det trevligt i trädgården. För det är ju som Hannu Sarenström sade när jag lyssnade på honom för några år sedan: "I min trädgård får jag i lugn och ro odla min dåliga smak." . Och finns det egentligen någon god smak i trädgården? Jag tror det inte - bara många (miljontals!) smaker. Själv älskar jag bollar av kyckling- eller hönsnät och har dem lite varstans i trädgården. Senaste platsen är på toppen av en klätterkon för murgröna som jag gjort av tre armeringsjärn och ståltråd (ett billigt, roligt och egengjort alternativ till dyra och färdigköpta stöd):

Felder Rushing, mannen som nog skapade uttrycket "slow gardening" är också inne på den linjen. Han säger sig vara oberoende, kontemplativ, ostressad och bekymmersfri när det gäller inställningen till sin efen trädgård. Även om jag nog är mer beroende, kontemplativ, lugn och glad i min trädgård, så tror jag att vi är inne på samma linje. Rushing har också enkla och kloka råd om hur man komposterar: Sluta slänga växtdelar och lägg det på hög.

Själv har jag ett par potatisplantor på min kompost. De har kommit av sej själva - undrar vilken sort det är? Såklart får de vara kvar. Alys Fowler pratar också om slow gardening och hur man får tid att njuta av sin trädgård. Honhar skrivit en bok, "Slow gardening - lustfyllda projekt för den medvetna odlaren". Den står högt på min önskelista.

En medveten strategi som jag använt i år, är att bara odla sådana grönsaker som vi gillar mest i vår familj. Vi är kåltokiga (jag och maken i alla fall - barnen behöver nog tränas lite mer...), så i år har jag dragit upp spetskål, brysselkål och vitkål. Plantorna har tagit sej fint i mitt lilla plastväxthus och nu har jag skolat ut dem i kållandet tillsammans med grönkålsplantor som jag inte kunde låta bli i affären. Jag har lagt odlingsväv över - annars kan man väl kallt räkna med att kålflugan och dess larver kalasar på plantorna före oss. Här är grönkålen alldeles nyplanterad innan väven åkte på:

Något som vi också gillar är sallad. Barnen älskar plocksallad och isbergssallad - och den hemodlade står högst i kurs (som tur är!). Jag och maken gillar ruccola och baby leaf och äter det till det mesta. I år har ruccolan övervintrat hos oss - något jag aldrig varit med om tidigare. Så vi har kraftiga, fina ruccolaplantor med spöda och lagom starka blad. De använder vi till det mesta - mackor, omeletter, grillat... Baby leaf-blandningen har okså kommit igång med att växa och vi har kunnat skörda ett par-tre omgångar. Och den är så vacker:

Och under takpannorna har fåglarna mycket att göra. Vi har ett antal fågelfamiljer som hyresgäster just nu: Gråsparvar vid altanen, starar under takkupan, ännu fler gråsparvar på framsidan och en rödstjärtsfamilj under garagetaket. I våra holkar finns talgoxe och pilfink. De flesta av den är väldigt bra lusbekämpare - så jag är glad att vi har dem. Och hoppas att min vintermatning av dem har bidragit till att de slagit sej ner här hos oss.

En av de mest uppseendeväckande växterna just nu, är utan tvekan våra gulröda och fransiga papegojtulpaner. Jag fick två lökar av mamma för några år sedan - och nu har de blivit fler. Roligt att de trivs - och effektfullt att ha dem svävande över perennrabatten. Här är en av dem - riktigt nära (två gånger - ooops!):

Och så går jag och funderar på om det hinner bli några "sprättpotatis" innan vi åker till Kroatien om knappa tre veckor. Jag hoppas.

Gyllengrönska och pileflätning

Det är inte utan att det hade varit rätt bra att vara skomakare just nu. Han tog ju semester mellan hägg och syren - och här i Malmö har häggen precis börjat blomma. Dessutom hade man ju (tack vare all kyla) fått en relativt lång semester i år - syrenerna verkar ha ett tag kvar till blomningen.

Men vad klok han var, skomakaren - nu är det ju verkligen en av de vackraste tiderna i naturen och i trädgården. Alldeles ny och skir grönska som omger en när man går ut, alla växtvänner som kommer tillbaka (jag har alltid glömt några av dem efter vintern - och så är de bara där!), fantastisk fågelsång, ljuset återvänder, vitsippor - underbart!

Jag blir alltid så otroligt full av energi och alldeles rastlös såhärårs - så jag hade gärna varit lite extra ledig och gått lös i trädgåden och varit ute i skogen bland alla nyutslagna träd vareviga dag just nu. Hade jag fått vara det, tror jag nämligen att rastlösheten hade lagt sej - att behovet hade mättats. Eller så hade det blivit tvärtom - som att mycket vill ha mer. Oavsett så ser jag mej gärna som - skomakare.

Här är vår perennrabatt just nu:

Men det är en kall vår vi har i år. Vi tassar runt i raggsockar på kvällarna och fortsätter att elda i kakelugnen. Och så passar på att elda ute med. Vid vårt fritidshus på Hallandsåsen har vi byggt en eldplats som vi invigde i helgen. Härligt att bygga eldstad med barnen och sedan sitta kring elden och prata om allt möjligt - skolan, svartvita flugsnappare (som vi har vid stugan - hurra!), morgondagens planer... Vi gjorde också en eldningsutflykt till Djurholmen (ett naturreservat på Hallandsåsen med storslagen natur och färdiga grillplatser - rekommenderas!). Pinnbröd och korv grillade vi över elden. Här är några av eldarna - mitt i all gyllengrön bokgrönska:

Det är fascinerande hur en eld samlar folk - så fort man tänder en eld så har man en naturlig samlingsplats. Det är något urgammalt med att sitta tillsammans kring en eld - och det har ju vi människor gjort i många tusen år, faktiskt.

Och i vår fönsterkarm växer mina fröodlingar så det knakar. Jag har börjat skola om (tomater) och flyttat ut en del i växthuset (pelargoner). Här inne finns nu kål, bönor och majs som rastlöst väntar på att få doppa rötterna i kraftigare jord och få komma ut i växthuset. Såhär ser bönorna (brytbönor och blomsterbönor) och majsen ut:


Ute har mycket av frösådderna fått fart och börjat växa ordentligt - rädisor, spenat, ruccola och rödbetor. Potatisen växer också fint och verkar inte ta kylan så personligt (i så fall döljer den det väl...). Men de två rader som jag har under fiberduk är en halv decimeter högre än de utan duk. Så vårar som dessa är det tur att fiberduk finns. Rosenskäran börjar också titta fram i nya rosenrabatten där jag platssått den.

Jag har också fått lite ordning i min hörna där jag hade tänkt göra en lund, men som likom aldrig fick någon lundkänsla. Nu är det en gullvive- och kastanjehörna i stället. Jag har kompletterat den med min egenhändigt gjorda betongbänk - så nu kan man sitta på den och njuta av alla gullvivorna - ljuvligt! Dessutom ser man dessa juverler på ett helt annat sätt nu. Ibland tar det tid att hitta den rätta formen för saker och ting i min trädgård - och vad jag är glad för det! Här är bästa gullviveformen:

Gullvivorna blommar ikapp med löjtnantshjärta, skogsvallmo, förgätmigej, vinteriberis och nepeta hos oss. Pionerna växer, jordgubbarna har stora (och många!) knoppar och vinbären blommar. Jag och mamma har långa samtal om våra frösådder, vad som tittar upp i rabatterna och hur det EGENTLIGEN ser ut. Det är en ynnest att dela ett sort och innerligt intresse med sin mamma. Här är löjtnatnshjärtat i regnet:

Jag och kollegorna har också varit i Döshult hos Birgitta och Staffan och flätat pil en lördag när regnet stod som (pile-)spön ibacken. Tur då att kunna vara under ett patytälttak. Pile som är ett så fantastiskt material att arbeta med - och otroligt vackert:

Att vara en dag med vänner, pilet, Birgitta och Staffan är en lisa för själen - stilla, fundersamma samtal under tältduken medan fingrarna arbetar nästan som av sej själva. God mat, delad glädje över fina alster och hjärtliga skratt åt misstag som man av någon anledning plötsligt kan dela med sej av. En undantagsdag. Mina fingrar arbetade:

Och såhär blev mitt fågelhus så småningom - här på plats i äppleträdet (varannars?):