Snö - snö!

Äntligen - MASSOR med snö! Här i Malmö har vi säkert uppemot 30-40 centimeter. Efter att ha varit i vårt fritidshus över helgen, kom vi hem till en trädgård och ett hus som såg utt att vara inpackat i fluffiga moln. Vi fick ställa bilen på vägen och bokstavligt talat skotta oss fram till dörren. Och jag och S. konstaterade att det är ett styvt jobb att skotta snö. Och riktigt trevligt att göra tillsammans. S. skottade gården så att vi fick in bilen och ut min bil ur garaget (kan ju säkert vara bra). Jag skottade mej fram till fågebordet så att jag kan fylla på frön. Tänk vad vi kompletterar varandra bra - jag och min man. Jag och Maja (hm - mest jag, faktiskt) gjorde en snölykta på altanen. Där står den - mitt i allt fluffet:

I fritidshuset i skogen var där också snö (men vi har mer i Malmö). Vi kom upp rätt sent på eftermiddagen, så vi fick vara med om att lura skumme under tiden vi var ute - ljuvligt att vara mitt i skymningen och uppleva den liksom på riktigt! Barnen åkte pulka i dödsbacken (som verkligen är sådan - brant och med träd och allt - hu!). Jag har fortfarande rekordet i att komma längst - ibland är tyngden en riktig fördel. Sonen Max älskar att göra snöänglar (till sin mammas näst intill nostalgiska förtjusning):

Så nu vet vi - änglar finns!

Jag har alltid haft en fäbless för at stå ute och titta in i mitt hus - det ser alltid så trevligt ut därinne, tycker jag. Och så får man en sådan fin ram runtom med fönsterbågarna. Jag blir alltid så förundrad - tänk att det är så mysigt där jag bor. Och för det mesta stämmer det ju - även om det blir lite sockersötare sådär utifrån, på nåt sätt. Och - jag är faschinerad. Men glad att det inte alltid är sådär sockersött. som att bo i en reklamfilm ungefär. Och vem vill det - egentligen? Detta är reklamfilmen från vårt vintriga fritidshus:

Vi har också hunnit med puklaåkning med kusin Hugo (han som älskar traktorer och hjullastare). Jag kan meddela att han även älskar att åka pulka. Och att titta på vattnet i Rössjöholmsån - idag med diverse isformationer:

Uppe i skogen satte jag ris från egen gran i en kruka på altanen och satte en ljuskedja i - alldeles lagom juligt. Och väldigt vintrigt. Härligt att sitta inne och titta ut på. Men när jag stor därute och var färdig med mitt verk, önskade jag faktiskt att det skulle ha varit en massa snö på både riset och på lyktorna - det blir så förtrollande vackert och nästan lite overkligt, på något sätt. Och precis så var det hemma i Mamö med vår ljusbuske:

Och imorgon hoppas jag på domherrar vid fågelbordet. Och vårt hackspettspar Hedvig och Hubert. Och de trevliga gråsiskorna med sitt nästan cerisefärgade streck på huvudet. Och så alla de vanliga vännerna - gråsparvarna, pilfinkarna, grönfinkarna, bergfinkarna och de andra.

Snö och fågelliv

Så kom då snön även till min trädgård - så småningom. Ett nästan decimetertjockt snötäcke vilade över alla mina trädgårdsvänner imorse när vi drog upp rullgardinen. Dessutom är det kallt 5-6 minusgrader hela dagen. Tur då för växtvännerna att de har sitt snötäcke som skydd. Och jag blir så fashinerad av hur ljust det blir av snö - mörkret blir faktistkt lite lättare att stå ut med. Alldeles ljuvligt!

Eftersom jag inte lyckades med att ta mej till jobb idag (ishalkig E6:a - huu!), så har jag jobbat här hemifrån i stället. Mellan varven har jag kunnat njuta av alla fåglar som besöker våra fågelbord. De är så otroligt fina mot den alldeles vita snön. Gamla pilfinks- och gråsparvsvänner har sina små dispyter:

Och en ny bekantskap för denna säsongen: Den praktfulla bergfinken - som trots sin oräddhet verkar ha ett och annat problem med att inrätta sig kring matbordet. De andra har en förmåga att vilja köra bort den, men den verkar oftast inte bry sig särskilt mycket utan sitter lugnt kvar:

Men ibland får visst även berfinkar nog:

Vi har också haft fler grönfinkar än vanligt, ett par bofinkar (de brukar inte komma fram till fågelbordet, utan hålla sig en bit bort - men idag kom de) och några koltrastar till. Sparvhöken har också varit här på besök. Den är verkligen inte rädd - satt kvar på hängrännan ett par meter bort från altandörren när jag öppnade och gick ut. Väldigt fin med sina gula ben. Och en otroligt snabb och skicklig flygare. Verkade inte som den fick något napp idag, precis.

Och det är ju så när man matar småfåglar - man matar sparvhökar också. Men de ska ju också finnas och då måste de ju faktiskt äta också. Så jag väljer att fashineras av den - trots allt. Dessutom har den en tämligen kortvarig effekt på småfåglarna - det tar inte många minuter efter att höken är borta tills att det är fullt vid maten igen.

Regnmätaren i glas - som jag var väldigt glad för - frös sönder idag. Trist - men så går det väl när man som jag envisas med att inte ta in den trots vintern. Dottern hittade bitarna - och verkade lite nedstämd även hon, faktiskt. Kan ju dessutom vara så att den inte alls frös sönder. Utan att någon tappade den - i plattorna på altanen. Hoppsan! Sånt man får räkna med när man låter barn få röra sig fritt i sin trädgård - och jag skulle alrdig få för mej att ha det på något annat sätt.

Och så undrar jag lite över hur snödropparna har det under snön. Säkert alldeles förträffligt - dessa survivors utan motstycke.

Snödroppar!

Jag kan meddela att det finns hopp - även denna vinter. Snödropparna har tittat upp i trädgården! De gör alltid samma sak med mej - skjuter iväg startskottet för det nya året, oavsett vart på kalenderåret vi befinner oss. Så nu har det börjat! Nu är det inte långt kvar till frökataloger, plantönskelistor, pelargonsådd och omplantering av krukväxterna. Och jag undrar om jag någonsis sett snödropparna såhär tidigt - de brukar synas efter nyår. Här är i alla fall min härliga och välkomna nyårssymbol:

Jag och tillfrisknande dotter (halsont och hög feber) har skrotat lite i trädgården idag - och haft det alldeles ljuvligt! Fåglarna har fått mer mat, fågelbaden blivit skrubbade och påfyllda och alla ruttna prydnadspumpor som vi haft lite varstans är nu komposterade och väntar på att bli ny, härlig planteringsjord till vårens och sommarens odlingar. Dessutom har jag skördat purjolök som fortfarande är fin - härligt med vintergrönsaker. Kvarnbytigern gjorde oss sällskap på våra trädgårdsrundor - och i äppleträdet är man ju lite närmre alla fåglarna:

Det är inte bara snödroppar och purjo som växer denna drivhusvinter. Jag har ryckt tistlar, gräs och maskrosor i trädgårdslanden idag - de verkar gilla värmen. Ruccolan är fortfarande fin - vi är självförsörjande på den (otroligt i december - men härligt!). Dagliljorna slår skott och någon form av minipåsklilja visar också upp ett par blad ovan jorden. En av våra luktärter har inte gett sej än - växer och växer och växer även om den har slutat att blomma. Vi har krassefrön som grott och växt till en riktig liten planta. Buxbomen slår nya skott och aklejorna har också börjat att rista ut sina fantastiska spetsbladrosetter:

Vid fågelbordet hade vi besök av Hedvig idag - och jag lyckade dessutom att få med henne på bild (även om det blev lite sisådär med kvaliteten - jag övar mej fortfarande på att använda mitt nya 70-300-objektiv - jättekul!). Som vanligt är det jordnötterna som hon vill åt. Jag konstaterar också att Hedvig är mycket oräddare än maken Hubert - han syns inte till alls så ofta och flyger bort så fort man kommer ut i trädgården. Hedvig kan mycket väl sitta kvar och titta tillbaka på mej en stund - som om hon inte riktigt får ihop vad jag gör där. Och det kan man ju fundera över - även om man inte är en större hackspett. Hackspettarna har verkligen en karaktäristisk flykt - de flyger liksom i bågar - tar några vingtag och glider sedan i en lite neråtgående båge. Och så hör man deras rätt vassa "klytt, klytt" - ofta i flykten. Här är Hedvig:

Och gråsparvarna är verkligen många! De håller gärna ihop med pilfinkarna, men idag har det mest varit enbart gråsparvar här faktiskt. Dottern som hjälpte mej att fylla på fågelmaten idag, hällde ut lite solrosfrön på marken - och sedan såg det ut såhär:

Inomhus har jag upptäckt en knopp i en av våra orkidéer. Det var tydligen dunderkur att bo ute över sommaren, som den har gjort. Det är en mörkrosa brudorkidé som faktiskt har varit lite svårflörtad med att få att blomma om. Men nu har den en stor och fin stängel med en massa knoppar på. Såhär ser den ut:

Och nu när alla bladen fallit från hasseln, ser man att det ska komma en vår - även i år. Det finns alldeles fullt av hängen som ska pollinera de små, små röda honblommorna till våren så att det blir nya hasselnötter. Än så länge är det hårt, hårt knutna och väldigt små - men i februari spricker de och blir till långa och dinglande "bananer":

Inneblommor och utefåglar

Äntligen har det blivit december! Visst är det fortfarande novembergrått (jag längtar förtvivlat efter frostiga mornar - men vad gör man?), men nu har vi ljus i trädgården på kvällarna och adventsstakar i fönstren. Och på mina fönsterbrädor blommar amaryllisar (röda och vitrosa), azalea och tazetter. Idag inhandlade jag också mina två första hyacinter - jag älskar dem verkligen! När de blommat över sparar jag lökarna och gräven ner till våren på ett särskilt ställe utanför tomten i våran lilla dunge - blir alldeles lagom vilt och återanvänt. En av hyacinterna fick bo utanför vår vardagsingång tillsammans med den otroliga julrosen (den dränkta och knoppiga) och mina betongkrukor som nu börjar bli härligt gröna av mossa och alger:

Det är också praktiskt med mossa i gräsmattan såhärårs - den blir superfin i krukan med hyacinter, tazetter och amaryllisar. Man måste tänka positivt.

Mina amaryllisar är en fröjd just nu. Min "Red Lion" är verkligen en röd lejonjätte med fyra enorma blommor på en stängel. Den dominerar verkligen vårt burspråk vid matbordet. Rosa- och vitstrimmiga "Sydney" med lite grön mitt är också en skönhet - om än en lite diskretare sådan. De två lökarna från Lilla fiskaregatans trädgårdsbutik i Lund har kommit med vardera två knoppar - den ena med en suuuperlång stängel (fick nog lite mycket vatten - hm), men visar inte färg ännu. Spännande är det!

Jag matar fåglarna också. Men svart solrosfrö. Det diskuteras ju huruvida fåglar verkligen äter detta och att de bara vill ha strimmigt solrosfrö. Det verkar dock inte vår fågelpopulation veta något om - för de äter och äter och äter. Jordnötterna är populärast, tätt efter följer hampafrön och sedan solrosfrön. Det hör också till årstiden at S. ska svära och muttra lite över fåglarnas matnota och fälla någon underfundig kommentar om stjärnor i Guide Michelin för pilfinkar. Men sånt får man ta - och liksom sätta sej lite över. Jag tror att det danar ens fågelmatarkaraktär.

Jag har också läst på Sverigens Ornitologiska Förenings hemsida (http://www.sofnet.org/ - jättemycket bra information!) att solrosfrön tydligen är billigast och bäst på Lidl - 99 kronor för tio liter - och det är billigt! Jag ger 249 kronor för 20 liter på Coop Forum (Wessels) och det är inte heller så tokigt. Alltid lika roligt varje år att jaga billigt och bra solrosfrö. Ungefär som när min morfar jagade billig potatis i Helsingborg (på moped - med föresatsen att minimera antalet rödljus eftersom han fick motorstopp om han behövde stanna - jag vet, jag har cyklat bakom honom).

Vi har haft premiärbesök av en av våra större hackspettar i helgen - jag fick fråga barnen om hur det nu var man såg skillnad på dem (sonen tittade trött på mej och sade: Det var Hubert, mamma - fläcken i nacken - kommer du inte ihåg eller? Du har ju lärt mej det!). Så Hubert har nu inte bara hörts utan även synts. Jordnötter stod på hans meny - som alltid, tycker jag. En liten gärdssmyg hade vi också här i helgen - den är verkligen liten! Och så den ständiga talgoxen vid alla mina matningsanordningar:

Och det finns fortfarande grönt i trädgården. Grönkålen och persiljan växer (dessa obändiga historier) och vår spanska körvel är det också liv i än:

Och det finns det som inte är grönt som är vackert ändå. Vi har en clematis, "Summer Snow" (en av alla favoriter - blommar sååå länge och drösslar små, små blad överallt och gör skäl för sitt namn) som klättrar på huset vid vår altan och som nu är en fantastisk brunsvart skepnad som ramar in våra fönster:

Och så har min vindmätare blåst ner och dessutom gått sönder. Väldigt trist eftersom jag varje dag har för vana att kolla in en massa väderdata (vi är ju alla olika). Men som tur är går det ju att köpa nya separata vindmätare och koppla till min väderstation - hurra! Men hur återvinner man en vindmätare? Plast, elkablar och metall i en enda röra, liksom. Och inte ens i närheten av att kunna klassas som en förpackning.

Advent och novembersol

Nu är stunderna i trädgården betydligt färre. Lite röjning, påfyllnad av fågelmat och plockning av bordsdekorationer är det vanligaste såhärårs för mej. Men när jag väl är där, så njuter jag. Lukten av jord, sval vind i håret, väta - och oftast härlig motion. Och lite sorgligt att vi inte har ett klimat som är lite mer tillåtande emot en trädgård några fler månader, i alla fall...

November - gråhetens månad. Grått i alla skepnader har verkligen varit tongivande - i år också. Men blir så otroligt vackert när solen är på väg att bryta igenom bakom det nästan avlövade äppleträdet. Nu ser man vilken fantastisk karaktär vår äpplteträd har där under alla bladen. En knotig, senig, obändig och fantastiskt vacker fighter! Precis som den vita julrosen i krukan vid vår ingång. Heldränkt, gulnad - och full av knopp! Livet förgås inte så lätt - och bara när det själv vill, tror jag.

Vi har firat första advent - med nyplocklade ringblommor bredvid adventsljusstaken. Orange är väl ingen direkt adventsfärg, men ringblommans latinska namn - calendula officinalis - visar ju faktiskt att den blommar vid varje månadsskifte. Så även när november övergår i december hos oss - och vi knappt kan stava till minusgrader än. En härlig adventsblomma i alla fall:

Och nu har även vår fågelmatarsäsong börjat. När pilfinkarna börjkade hacka på ljuslyktorna i äppleträdet tyckte jag att det nog var dax. Så nu får de hampafrö, solrosfrö, jordnötter, talgbollar och överblivet bröd - allt från vårt äppleträd som förvandlas från ljuslykteträd till fågelmatarträd. Och gästerna kom direkt. Gråsparvarna var bland de första:

De flesta av dem är uppfödda under våra takpannor och jag är så glad att vi har dem. Gråsparvar blir ju allt färre, men vi har en ökande population hos oss. Förr kallades de för skitspinkar och jag har hört att de är beroende av hästspillning för att hitta mat. Och här har vi ju gott om hästar och jag ser faktiskt ofta gråsparvar som pickar i spillningen efter hästarna. Dessutom är gråsparvarna otroligt söta, sällskapliga och snackar hela tiden med varandra - en rolig och tjattrig närvaro i trädgården året om. På vintern äter de sorlosfrön, jordnötter och hampafrön här hos oss.

Talgoxarna är här också. Orädda, nyfikna och hungriga - de verkar äta jämt! Jordnötter är favoriten:

Talgoxe lite sådär i flykten:

Ibland måste man samsas:

Och ibland är man jättehungrig:

Vi har också hittills i vinter (heter den verkligen så - denna konstiga förlängda höst?) en och annan grönfink, skator, kajor, någon kråka och ett gäng fasaner. Fasanerna gillar verkligen äpplen och ser nästan missnöjda ut när maten tagit slut. Våra koltrastar äter också äpplen och igår for gärdsmygen över äppleträdstammen som om han letade efter något - mat? Och vi hör hackspettarna - men än har vi inte sett dem. Det är de större hackspettarna vi brukar ha - Hubert och Hedvig kallar vi dem.

Och i allt det milda så frodas ju det man höstplanterat. Mina nysatta vinca minor växer verkligen och börjar bli kraftiga och fina. De brokiga blir extra fina när de bäddas in i löv:

Pärlhyacinternas livscyken är också utmärkande såhärårs. En hel buske med friska, gröna blad har de - hopp om vår!

Och igår tror jag tt jag räfsade ihop de sista löven - våra, tunga och bruna sådana och mest från äpple, hassel, björk (å, vad de är små och svåra att få med sej!) och syren. Jag satte också de sista överblivna lökarna - i år var det lila nunneört. Hoppas att de klarar av att de legat lite länge innan de kom i jorden... Vi får väl se till våren.

Färgklickar och yllefiltar

Löv, löv, löv. Det är nästan det enda som finns att nämna i min trädgård just nu - löven är ju så MÅNGA! Jag och dottern räfsar löv och räfsar löv. Och hoppar i lövhögarna innan vi bär iväg med dem till komposten. Ingen höst blir till utan hopp i lövhögar.


Det är fantastiskt vilken färgkick man får av alla löv såhärårs. Gula, gröna, gulgröna, rostfärgade, bruna, röda, orange, lila, rosa - gröna. Att hålla på med dem ger en helt oslagbar färgbehandling (= energikick) som motar även den värsta höstdepression på flykten (en stund i alla fall...). Gratis. De är så vackra - som här när de ligger uppräfsade i komposten:

De flesta av våra askar har nu släppt alla sina gulgröna blad - alla utom en som nästan är grön fortfarande. Det är dessutom den av askarna som slår ut sist på våren. Beror kanske på att den står skyddat mellan de andra? Eller är det av en annan sort? Konstigt är det i alla fall.

Det är också lustigt att se hur snabbt det går för askarna att fälla alla sina löv - max två veckor tar det från första till sista lövet. Måste vara oslagbart. Jag läste nånstans att anledningen till att löven rasar efter första frostnatten, är att vattnet i lövets fäste (där det sitter fast mot grenen) först fryser (och vidgas ut) och sedan tinar upp (och blir mindre igen) och då släpper det från grenen. Låter väldigt logiskt - och har gett mej en förklaring på ett fenomen som jag grunnat på i många år.

Massor av löv på gräset och löv som dalar genom luften ger en så inbäddad och mjuk känska i trädgården. Det är som om någon lagt dit en massa yllefiltar och prydnadskuddar:

De sista äpplena har vi också plockat ner från träden. Stora, härliga och röda frukter som är så saftiga att det nästan sprutar om dem när man biter i dem. Och ovanligt söta i år, tycker jag - bland annat på grund av mycket sol och lite kyla, kanske? Nu ligger de fortfarande i spannar och korgar på vår altan - och vi frossar i dem. Jag har planer på att höstbeskära äppleträden lite i år - en del vattenskott som går rakt upp eller inåt grundstammen ska bort.

Såhär ser våra äpplen ut i zinkspannen i regnet (innan vi åt upp dem):

Och vårt stora äppleträd har "rest" sig igen efter att blivit av med sin stora, tunga äpplebörda. Plötsligt har vi ett smalare träd med grenar som går betydligt högre upp - vilken förvandling! Nu finns bara enstaka äpplen kvar till fåglarna - de som mest kalasar på dem hittills är kajor, koltrastar och skator. Klematisen som klättrar på trädet har blivit höstgul:

Jag har räknat ut att jag såg solen idag för första gången på fem (!) dagar - och konstaterar att de många grå, regntunga och "låga" höstdagarna gjort sitt intåg. I kombination med omställning av klockan (som jag har svårt med - tar en vecka innan jag vant mej) ger det mej trötthet utan dess like. Men idag är luften klarare och jag har njutit både av sol och av månen ikväll. Det är fantastiskt med månsken över gula blad i trädgården.

Såhär ser vår gula hassel ut i höstdimman:

Sparrisen är också fantastiskt fin just nu - gul och sirlig. När jag ser den längtar jag faktiskt till våren - och till sparrisskörd. Det finns nog inget godare än färsk grön sparris direkt från landet, tror jag. Såhär ser mina läckerbitar ut nu:

Jag njuter också av krukväxterna nu - trädgård fast inne, liksom. De krukväxter som bott ute i trädgården över sommaren verkar acklimatisera sig fint inne igen och det är härligt att pyssla och småprata lite med dem då och då. Jag har också planterat fyra amaryllislökar och hoppas på att de ska blomma lagom till jul om åtta veckor. Det är något speciellt med amaryllisar - dessa osannolikt stora liljeliknande blommor som är så övernaturligt vackra. Helt oemotståndliga. Idag har jag också inhandlat sex hyacintlökar som ska drivas till jul. Två av dem i nya hyacintglas.

Såhär ser en av amaryllisvännerna ut (sorten heter "Red Lion" och är inhandlad på Blomsterlandet som har jättefina amaryllislökar i år):


Våra pumpagubbar blev gjorda av inköpta pumpor i år också - trots mina egenodlade pumpor tänkta till detta. Jag klarade inte att skära i dessa orangegröna skönheter, helt enkelt. Så de får komplettera varandra:

Att odla sin själ och sin trädgård (och sin skog)

I somras var jag på ett väldigt bra trädgårdsföredrag. Det handlade om hur bra naturen och växtligheten är för vår hälsa (någon jag verkligen kan intyga!). Tydligen är det så att den finns forskning på att människor med utmattningssymtom mår väldigt väl av att vara i skogen. Den kravlösa tillvaron , inget att fixa med, det långsamma skeendet och all växtlighet gör tydligen dokumenterat gott för sargade själar. Jag är inte ett dugg förvånad.

Skogen har alltid haft en särskild plats i mitt liv. Utmattad eller inte så mår jag inte bra av att vara ifrån skogen för länge. Det är som om någon Urvila inträder i mitt sinne i skogen. Kanske är det den som är så bra att hitta tillbaka till när man är utmattad?

Vi har ett fritidshus i den hallandsåska skogen. Vi har inte varit där på åtta månader på grund av en segsliten vattenskaderepraration (ris och ros åt försäkringsbolag - ros för att de betalar och ris för att de tar så lååång tid på sej). Jag hade nästan börjat glömma hur det var där i våran skog - och tänka "näe... vi kanske inte ska ha kvar... bökigt att ta sej... och allt PACKANDE...". Ända tills jag - ja, vi i hela familjen - kom upp dit och Urvilan inträdde. Lugna och avslappnade långt från TV och tvättmaskin sov vi som små grisar, spelade bondespelet till sen kväll och gick långa skogspromenader. Och lyssnade på kattugglans rop sent på kvällen. En annan typ av pärleport - det också, faktiskt. Här är vår utsikt:

Vi har ett blått platträdgårdsbord på altanen - rätt trist egentligen, men alldeled förtrollande med löv och vattenspegel på:

På vägen upp (direkt från jobbet i fredags) körde jag inom och bunkrade upp med mat inför helgen - och två ljungplantor (från Coop, såklart). Vi har verkligen ingen odlad trädgård i skogen utan en skogstomt som vi inte har något trädgårdslikt på mer än lite gräs som jag slår med vår trimmer då och då (och påskliljor på våren en bit upp i skogen - jag tror inte jag vet något vackrare än påskliljor i skog). Annars är det bara träd, albuskage, hassel, aspar, vildblommor och massor av vildhallon. Och tänk då vad två små ljungplantor kan göra i allt detta vilda:

Rabarberfatet i betong är en egengjord donation från mamma (och jag har faktiskt för mej att hon gjort det på en kurs som jag också var med på). Otroligt fint när mossan börjar växa på det:

Det är en så ljuvligt kravlös känsla att ha en altan som är helt ok efter att man varit borta från den i åtta månader - bara man sätter dit en kruka ljung. Precis så vi vill ha det i vår skog. Och på sätt och vis kan man väl säga att vi odlar - mossa?

Väl hemma i Malmö igen, är det nästan mörkt när jag går min trädgårdsrunda. Alla gula löv på gräset är nästan självlysande i gatlyktans sken och nya rabatten på framsidan är verkligen välkomnande (å, vad glad jag är för den - varje dag). Det är alldeles underbart - och vilsamt på ett annat sätt än Urvilan - att gå över singeln på framsidan när man kommer hem, dra handen över lavendeln (som ju luktar så gott fortfarande när man rör vid den) och se vårt stora, härliga äppleträd avteckna sej mot kvällshimlen och Malmös stadsljus en bit bort.

Ja - denna helgen har jag verkligen insett att jag har två helt olika pärpeportar (jag har inte tänkt på det så innan, faktiskt). Och att jag odlar mina trädgårdar precis lika mycket inne i min själ som ute bland alla växtvännerna i jorden. Och det är det där dubbelodlandet på två nivåer som är hela grejen för mej.

Jag - en själaodlerska. Låter ju inte så dumt!

Pelargoner och frostfrihet

Idag har både regn och sol öst ner över trädgården. I förmiddags regnade det som om himlen öppnat sej och i eftermiddags sprack himlen upp och det blev ett fantastiskt höstväder med sol.

Jag har passat på att ta in mina perlargoner för vinterförvaring, som jag har på min verktygshylla i garaget (under ett fönster). Det är alltid en speciell procedur för mej att vinternatta mina pelargonvänner. Det ser så prydligt ut i garaget när de står på plats - och de rena linjerna på altanen framträder tydligare utan dem, faktiskt. Nu ser man plattorna, hur härlig betongen i nya bordsskivan är mot plattorna och hur fina strandsfyndsstenarna verkligen är - nu får de liksom tala för sej själva. Och så fylls jag av en inre frid av att ha det ordnat inför vintern.

Jag konstaterar att pelargonerna är fler i år. Min samling har utökats med band annat en mörkröd tuplanpelargon (med stora, stora blommor och fantastiskt mörkgrönt bladverk) och "Black knight" (med svartnande blad och mellanrosa blommor i en varm ton som gör sej fantastiskt mot bladen). Trevligt! Pelargonerna har också fått sällskap av en röd-lila fuchsia och en grön agave i år.

Här står växterna på sin vintervila - bland verktygen:

Doftpelargonerna har också blivit fler. Min favorit - pelargonium fragrantia - med gråaktiga och ljuvligt doftande blad har utökats med en brokbladig sådan. Jag har också en doftperlargon med ljusare grönt bladverk och som verkligen doftar av - svartpeppar (en av mina favoritkryddor dessutom). Här står de preparerade för vinterväder:

Jag har också passat på att ta in de krukväxter som jag har haft på grönbete i trädgården över sommaren. Det är verkligen att rekommendera att ha innekrukväxterna ute över sommaren. Har man dem på ett skuggigt ställe - och helst nergrävda i jorden i sina krukor - så sköter de sej nästan själva. Och det är rena dunderkuren för dem - de ser så friska och gröna ut när de kommer in igen. Och eventuell ohyra (ullöss, till exempel) gillar inte regn och rusk ute utan ger upp så småningom av en sådan här behandling. Och så slipper man att vattna dem så ofta som man måste göra om de står i ett soligt fönster inomhus (och förmodligen vantrivs). Novemberkaktus och amaryllisar har bott nergrävda i komposten och orkidéerna har hängt i amplar i dungen bredvid. Men nu är kaktusen på fönterbrädan vid matbordet igen:

Och jag har fått tillbaka mitt orkidéfönster:

Utanför fönstren ser jag verkligen att den hårda blåsten i helgen har fått träden attt börja att släppa sina löv riktigt ordentligt. De ligger i härliga drivor som jag ju bara måste gå rakt igenom för att höra hur det låter och känna hur det känns (vissa barnfasoner lämnar mej nog aldrig - åtminstone hoppas jag inte det!). Ljung och pumpor är också fina inbäddade i löv. Betongblomman på framsidan också:

Det är också en härligt kravlös tillvaro som börjar infinna sej i trädgården. Det Stora Skeendet har liksom passerat - och nu infaller Det Stora Lugnet. Alldeles ljuvligt. Härligt att inte behöva klippa gräset så ofta (två veckor sedan sist, tror jag?) och i stället njuta av löven mot den fortfarande knallgröna gräsmattan. Och skönt att inte behöva vattna växterna var och varannan kväll och i stället titta till ljungen och de nyplanterade planorna på framsidan (och gå in i garaget och prata med pelargonerna). Både jag och trädgården njuter. Jag älskar verkligen hösten.

En av mina stora passioner - murgröna - var såhär fin i höstsolen idag:

Min japanska lykta har nu inga doftpelargoner som sällskap längre. Men den fungerar fortfarande sin en energiinjektion på sin omgivning med sin knalligt orange färg. Och med en av mina nakenfröpumpor som sällskap:

Och ingen frost så långt. Hur länge ska det hålla i?